Claes Arvidsson

Erna Solberg har överlevt krisen

By: admin
20-11-2023
Erna Solberg, Høyre, Norge, Politisk skandal, Sindre Finnes

Erna Solberg är en imponerande politiker. Hon har lett Høyre i snart två decennier och som statsminister skickligt lyckats hålla ihop den blå majoriteten i två mandatperioder 2013–2021. Mycket av framgångarna i kommunvalet i september tillskrivs Solberg dragningskraft som landsmoder; lugnet självt i oroliga tider.

Det lugnet har Solberg åter visat prov på under de åtta veckor som gått sedan den största ”affären” briserat i den redan skandaltyngda norska politiken. Krishanteringen utgör gott politiskt handlag, men har samtidigt visat att viljan till makt väger tyngre än den vikt som läggs på personligt ansvar i Høyres värdegrund.

Allt var upplagt för att Høyre med mantrat ”Erna er stjerna” skulle börja färden mot stortingsvalet 2025 för att åter uppstiga på regeringstaburetterna. Två dagar efter kommunvalet höll i stället en tårfylld Solberg presskonferens med beskedet om maken Sindre Finnes svek. Han hade ljugit för henne om omfattande aktieaffärer under statsministeråren och dessutom försökt att utplåna spåren efter dem.

En följdfråga som har gått som följetong i medierna är om Solberg hade varit jävig i samband med regeringsbeslut – och det har hon med stor sannolikhet varit. En annan är om Finnes hade ägnat sig åt insiderhandel. Och nej, hon har inte kunnat garantera att maken inte snokat i hennes dokument i statsministerbostaden.

Till saken hör att Solberg var bunden av lagen att ha koll, men i stället överlåtit detta till maken. Hennes försvar har varit att ta steget från det förvaltningsrättsliga och politiska till det personliga med motfrågan: Skulle jag ha inte litat på min man? Det enkla svaret är: Nej, det är inte så det funkar.

Solberg har både beklagat och bagatelliserat – och nu är beskedet att hon sitter kvar som partiledare och att partiet går vidare med henne som statsministerkandidat. Det hade inte varit möjligt om en förundersökning om insiderhandel hade inletts mot Sindre Finnes, men sker innan det norska konstitutionsutskottet om en dryg månad kommer med sin väntade kritik. Smart kanske, men maktnonchalant.

Allt fokus på jävsproblematiken har gjort att den fråga som är allra mest allvarlig, helt har kommit bort. Det är frågan om Solberg och Høyre medvetet valde att vänta med att låta Finnes-affären brisera till dess kommunvalet var överståndet.

Opinionen har inte bestraffat Høyre, som tvärtemot gått fram efter kommunvalet, och Solberg är fortfarande en mer populär statsministerkandidat än den sittande Jonas Gahr Støre. Efter den mediala uppmärksamheten råder kanhända Sindre-fatigue, eller så anses jävsfrågorna inte så viktiga. Vardagsfrågorna är viktigare för väljarna än ofrivilligt jäv som inte tycks ha haft någon betydelse för besluten.

Och partiet vill uppenbarligen ha henne. I bilden ingår att Solbergs stjärnglans vägs mot tänkbara efterträdares, och det beskrivs som att de två vice partiordförandena än så länge väger för lätt. Alternativet som lyfts fram är den förra försvars- och utrikesministern Ine Marie Eriksen Søreide. Det är dock ovisst om hon vill. Samtidigt är det föga troligt att någon i Ernas parti skulle räcka upp handen – så länge Solberg så tydligt ger uttryck för att hon vill behålla jobbet.

Så stark är alltså Solbergs ställning att hon vid ett regeringsskifte kommer att flytta in igen tillsammans med Sindre Finnes. Skilsmässa är inte aktuellt, trots att det alltså är samme Finnes som ibland framställs som en säkerhetsrisk.

Arbeiderpartiet plågas av ständiga personstrider inkluderande ifrågasättande partiledaren tillika statsministern Støre. I Norges andra statsbärande parti är det kav lugnt i regi av Team Erna. Varken det ena eller det andra är i längden välgörande för ett parti.

Ledare i Svenska Dagbladet 19/11 2023

Read More

I Sverige har det blivit allvarstid

By: admin
01-11-2023
Försvarspolitik, Gängkriminalitet, Nato, Pål Jonson, Påverkansoperationer, Terrorism, Totalförsvaret, Ulf Kristersson

Efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina 24. februari 2022 gick det väldigt snabbt när Sverige bestämde sig för att överge den militära alliansfriheten. I maj ansökte Sverige, tillsammans med Finland, om medlemskap i Nato och i juli undertecknade samtliga Natoländer anslutningsprotokollet. 

Sedan tog det tvärstopp för Sverige som fortfarande bara är ”invitee” och fortfarande håller president Erdogan basaren öppen. Visserligen ligger ansökan med bifall nu i alla fall till behandling i parlamentet, men det går trögt. Senaste budet är omröstning i december. Och vem vet kanske kommer det fler.

Målgången kompliceras dessutom av att Ungern – det andra medlemslandet som ännu inte har ratificerat ansökan – har höjt tonläget. Tidigare var budet att Ungern inte skulle vara sist. Nu kräver man att Sverige först ska ta avstånd från kritik som riktats mot den auktoritära utvecklingen i Ungern. Det kan antas vara ett resultat av vänskapsmötet mellan Orban och Putin i Beijing.

Processen har dessutom kantats av påverkansoperationer som till exempel koranbränningar i syfte att sätta stopp för det svenska medlemskapet.

Till dess att allt är klart får Sverige nöja sig med att inte vara medlem fullt ut, det vill säga delta i alla möten, men inte delta i besluten. Sverige ingår inte heller i den militära planeringen och strukturerna. Bilaterala säkerhetsgarantier kan inte heller ersätta Natos artikel 5.

Över tid kommer utanförskapet att få negativa konsekvenser både för Sverige och för Nato som helhet. 

Samtidigt stärker Sverige den samlade försvarsförmågan genom gemensam övningsverksamhet i olika format. Ett nytt försvarsavtal med USA kommer dessutom att nästa år öppna för amerikanska baser på svensk mark. Norge, Finland och Sverige har då samma förutsättningar att samarbete med USA.

För Sverige innebär (det kommande) Nato-medlemskapet att Norrland blir strategiskt viktigare i sammanhang med Finland och Norge i ett gemensamt försvar av Nordkalotten. Det utgör också en helt avgörande bricka i försvarsplaneringen för Finland och Baltikum. Svenskt territorium skapar djup i försvaret, en möjlighet som också Norge kan dra nytta av.

I arbetet inför Norges nästa Långtidsplan (LTP) är det alltså viktigt att ta höjd för de säkerhetsvinster som kan uppnås med hela Norden i Nato och dessas påverkan på det militära försvaret. Alltså tänka nordiskt. Svaret på den infekterade stridsfrågan om valet mellan pansar och långräckviddiga precisionsvapen, är ja tack både och. Och mycket annat behövs också i ett starkare norskt försvar.

Och pengar saknas ju inte. Så det blir en fråga om politisk vilja. Varför inte införa en ny undantagsregel för styrningen av Oljefonden som också tar hänsyn till en säkerhetspolitisk lågkonjunktur.

I Sverige är stödet för medlemskapet kompakt. Bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet är emot – och i en opinionspejling i somras var 65 procent av de tillfrågade för. Det finns också stort stöd för att rusta upp försvaret.

Sedan Sovjetunionen självdött 1991 växte det fram en föreställning om den eviga freden brutit ut i Europa. Mot den bakgrunden avvecklades i praktiken – och i politiskt samförstånd – det svenska nationella försvaret. Den sista möjligheten att återta det försvann i försvarsbeslutet 2004, och ersattes i stället av ett expeditionärt insatsförsvar med inriktning på att verka i långt-bort-i-stan.

Som Försvarsberedningen (regeringens samrådsorgan med Riksdagen i försvars- och säkerhetspolitiken) självkritiskt konstaterat i rapporten Allvarstid, har: ”hanteringen av hotet från Ryssland präglats av bristande realism och alltför stora förhoppningar om en positiv utveckling.” Det dröjde till 2015 innan kursen mycket försiktigt började läggas om – och sedan regeringsskiftet förra året är återtag av nationell försvarsförmåga högprioriterat. I Ulf Kristerssons Tidö-regering gäller det också civila försvaret som numera har ett eget statsråd.

Det finns också ett nationellt säkerhetsråd som leds av statsministern och en nationell säkerhetsrådgivare.

Försvarsanslaget uppgick länge till en dryg procent av BNP, men 2024 kommer Sverige att nå upp till 2,1 procent av BNP, alltså det som numera är Natos golv för alliansens medlemmar. I kronor handlar det om 119 miljarder, vilket innebär att försvarsbudgeten blir dubbelt så stor som den var 2020. Ytterligare tillskott är aviserade för 2025 och 2026.

Till bilden hör en genomlysning av hela politikområdet försvar och säkerhet i form av ett intensivt utrednings- och lagstiftningsarbete. Häromdagen fick Carl Bildt uppdraget att se över underrättelseverksamheten.

Allvaret understryks av att det planerade försvarsbeslutet 2025 tidigareläggs till 2024. Insikten om hur mycket utgången i Rysslands aggressionskrig mot Ukraina betyder för Sveriges och Europas säkerhet kan illustreras med att Försvarsmakten snart ska ge besked om Sverige kan bistå med JAS Gripen (viss utbildning av piloter och tekniker har redan genomförts).

På ett övergripande plan kan politikomläggningen sammanfattas i att Sverige nu prioriterar närområdet, Europa och den transatlantiska länken.

Men det är inte bara den yttre säkerheten som regeringen Kristersson brottas med, utan även den inre. Mord, bombattentat och bränder i regi av den organiserade brottsligheten har gjort Sverige till ett land i oro. Problemen är inte heller längre bara begränsat till enskilda områden i storstäderna, utan har spritts också till mindre orter. 

Sett i perspektiv av den dystra svenska brottsstatistiken framstår Norge som en idyll, men det är klokt att följa med på vad som sker på andra sidan kölen.

Också här går utrednings- och lagstiftningsarbetet i hög takt. Hårdare straff. Fler poliser. Integritetsutmanande nya metoder. Kanske polisiärt bistånd från militären. Förebyggande.

Regeringen har naturligtvis rätt i att problematiken är mångbottnad och har växt fram under lång tid – och därför finns det inte någon ”quick fix”. Men det brådskar. Inte minst eftersom det dessutom i det tysta pågår en infiltrering i staten. Ska Sverige bli Nordens Italien?

Och inte nog med detta. Säkerhetspolisen höjde i somras terrorhotet till nivå 4 (högt hot), som innebär att Sverige bedömdes vara ett prioriterat mål för terrorattentat. Den hotbilden bekräftades när två svenska fotbollssupportrar sköts ihjäl i Bryssel och förmodligen bara därför att de var svenska. Och påverkansoperationerna i syfte att lägga på mer ved på brasan av Sverigehat fortsätter.

Kort sagt, det är mycket nu. I Sverige utmanas statens två helt centrala uppgifter: håll yttre fiender utlåsta, och håll inre fiender inlåsta.

Krönika Ukens Analyse, DNAK 1 november 2023.

Read More

Redd Barnas vekslende prinsipper

By: admin
18-10-2023
Jonas Gahr Støre, Kongsberg Gruppen, Redd Barna, TV-aksjonen, Ukraina

Uten den militære og humanitære støtten fra Vesten, vil Ukraina bli utslettet som nasjon, og demokratiet vil bli til et diktatur. I sin kamp for å overleve har Ukraina både internasjonal lov og moralen på sin side. Russland har verken det ene eller det andre.

Derfor bør det være lett å se hva som er riktig og galt når det gjelder Ukraina. Redd Barna er et eksempel på at det dessverre ikke alltid er slik. De går seg vill ved å stirre på sitt eget kart uten å legge merke til hvordan terrenget ser ut i virkeligheten.

22. oktober skramler det i 100 000 innsamlingsbøsser under TV-aksjonen i hele Norges land. I år er det Redd Barna som får støtte til sine aktiviteter – og at det trengs penger for å redde barn, trenger ingen å være i tvil om.

De innsamlede midlene skal blant annet gå til prosjekter i Ukraina, der resultater fra Putins angrepskrig viser at Russland:

  • Bryter FN-paktens forbud mot internasjonal maktbruk
  • Begår folkemord
  • Begår forbrytelser mot menneskeheten
  • Begår krigsforbrytelser
  • Bryter krigens folkerett

Barn dør, barn blir skadet fysisk og psykisk. Barn er redde. På flukt. Våpnene som er donert redder bokstavelig talt ukrainske barns liv. Det fremstår som uforståelig ikke å innta et standpunkt når den ene parten skryter av å ha deportert 700 000 barn fra de annekterte områdene i Ukraina til Russland. At de bortførte barna, ifølge tall bekreftet av Ukraina, «bare» utgjør 20 000, gjør ikke saken fundamentalt bedre.

For Redd Barna er det imidlertid forskjell på penger og penger. Derfor har de takket nei til en gave fra Kongsberg Gruppen. Det understrekes at det er en prinsippsak å si nei takk til våpenindustrien, fordi «barn ikke skal drepes av norsk krigsmateriell». Motargumentet er at luftvernsystemet NASAMS fra Kongsberg Gruppen redder livet til barn i Ukraina som utsettes for russiske robotangrep.

Redd Barna anser seg for å representere «the high ground» med prinsippet om nei-til-våpen. Det understrekes at «hvis vi mottar penger fra en våpenprodusent som forsyner en part i en krig, kan vi oppfattes som partiske». Redd Barna har imidlertid ikke noe imot å endre prinsippet når det passer.

I Redd Barnas årsrapport for 2022 oppgis det at organisasjonens totale inntekter utgjorde 1 328 millioner kroner. Av disse utgjorde norske offentlige tilskudd 450 millioner. Med samme prinsipielle ståsted som overfor Kongsberg Gruppen burde nok Redd Barna avslå statens bidrag.

I krigen i Ukraina forsyner Norge en stridende part med våpen og deltar dermed indirekte i krigen. Da statsminister Jonas Gahr Støre presenterte det femårige Nansen-programmet for humanitær og militær bistand til Ukraina i februar, uttalte han at:

«Folkeretten er vår førstelinje. Vår sikkerhet, vår velstand og vår handlefrihet er tuftet på en regelstyrt verden. At samkvem mellom stater følger lovens makt, og ikke maktens lov. At man ikke skiller mellom store og små staters rettigheter. Og at suverene stater kan bestemme fritt over seg selv og sin egen fremtid. Russlands angrepskrig mot Ukraina bryter med alle disse prinsippene som er så avgjørende for Norge og våre nasjonale interesser.»

Og:

«Russland forsøker å tvinge frem et annet Europa – med mye farligere omgivelser for land som Norge. Om Russland med sin ødeleggende krig når sine mål i Ukraina, vil det ha stor, negativ betydning for vår sikkerhet – og for sikkerheten til våre allierte, særlig øst i Europa. Også derfor, president, er Ukrainas kamp en kamp også for vår sikkerhet og våre nasjonale interesser.»

Slik krigen har utviklet seg etter den russiske fullskala invasjonen og at krigsmålene handler om så mye mer enn Ukraina, kjemper Ukraina også på vegne av Norge og NATO i det som kan beskrives som en «war by proxy». 

I tillegg eier den norske stat 50,004 prosent av aksjene i Kongsberg Gruppen – og halvparten av overskuddsdistribusjonen renner inn i det statsbudsjettet som muliggjør Redd Barnas bistandsarbeid.

og skal selvfølgelig ikke avstå statens finansiering. På den annen side ville det være passende å slutte å følge deres egen versjon av Groucho Marx’ motto: «Vi holder fast ved våre prinsipper og hvis disse ikke passer, har vi andre.»

Krönika i Minerva 16 oktober 2023

Read More

Ett partikollektivt politikermisslyckande

By: admin
13-10-2023
Försvarsberedningen, Försvarspolitik, Hotbild, Nato, Pål Jonson, Påverkansoperationer, Totalförsvaret, Vladimir Putin

Sverige har en ny försvarspolitik med inriktning på snabb återuppbyggnad av den nationella försvarsförmågan. Inget kan tydligare illustrera förnyelsen än att försvarsanslaget 2024 ska uppgå till två procent av BNP, det som är golv i Nato.

I säkerhetspolitiken togs efter år av tövan steget fullt ut med ansökan om medlemskap i Nato – men det krävdes alltså ett krig i Europa för att komma till handling. Allianslöshetens tid skulle vara förbi och när den nu dröjer stagas säkerheten upp genom en stabiliserande biståndspolitik från alliansens centrala medlemmar.

Utredningar och ny lagstiftning har duggat och duggar tätt. Häromdagen levererade MSB och Försvarsmakten Krigets krav: En samlad bedömning av förmågan inom totalförsvaret.

Till bilden hör en bred institutionell förnyelse. Numera finns ett nationellt säkerhetsråd som leds av statsministern och som stöds av en nationell säkerhetsrådgivare. Det civila försvaret har fått en egen minister som sorterar under försvarsdepartementet. Nydanad är också Myndigheten för totalförsvarsanalys med ”ansvar för analys, utvärdering och uppföljning”.

Försvarsmakten har under decennier gjort sig mer och mer interoperabel med rådande Natostandard. Nu har det också skett organisatorisk anpassning i Högkvarteret i form av att försvarsstaben har återuppstått.

Förnyelsen har dock hittills stoppat upp vid Försvarsberedningen, det vill säga den institution som har till huvuduppgift att lägga grunden för en samförståndsdriven försvars- och säkerhetspolitik. Men finns det inte – mot bakgrund av att Försvarsberedningen inte har levererat säkerhet – goda skäl att resa frågan om bättre alternativ?

I praktiken avvecklades ju Totalförsvaret och att en återbyggnad (om än i snigelfart) påbörjades först efter att Ryssland 2014 inlett kriget mot Ukraina. Redan tidigare borde Putins tal i München 2007 och kriget mot Georgien 2008 ha fått – men fick inte – till resultat att politiken lades om. I stället kom senare ursäktande ord om ”naivitet” eller ”vi visste ju inte”.

Kort sagt, det rör sig om ett gigantiskt och partikollektivt politikmisslyckande på ett område som handlar om Sveriges fred och frihet.

Att så är fallet understryks när den nu arbetande Försvarsberedningen blickar bakåt i den säkerhetspolitiska rapporten Allvarstid. Behovet av att tänka om framgår än tydligare av att Försvarsberedningen faktiskt har gett den förda politiken underkänt politiken – och därmed även sig själv:

”Det har under lång tid funnits information och analyser som förutsett det allvarliga hot Ryssland på nytt kommit att utgöra mot Sverige, övriga Europa och världen.”

Det står också:

”Hanteringen av hotet från Ryssland har trots det i perioder präglats av bristande realism och alltför stora förhoppningar om en positiv utveckling.”

I rapporten ges det inte någon riktigt svar på frågan om vad som gick fel. För att få svar skulle det krävas en bred genomlysning av forskare av hur försvars- och säkerhetspolitiken blev till. En sådan skulle kunna därmed bidra till att undvika nya blindskär och kanske blottlägga systemfel.

En tänkbar väg framåt efter det att Försvarsberedningen avslutat sitt arbete våren 2024, är att göra en omstart i policyprocessen utifrån den nya struktur som har etablerats

Alltså lägga fast målsättningarna i den Nationella säkerhetsstrategin och sedan överlåta till Försvarsmakten och de ansvariga för det civila försvaret att leverera bästa möjliga totalförsvar. Den Nationella säkerhetsrådgivaren skulle därmed få en huvudroll för att göra grundarbetet i Statsrådsberedningen och med (till skillnad från Försvarsberedningen) tillgång till den allra hemligaste av information.

Samtidigt ligger ansvaret kvar där det ska vara, hos regeringen. På motsvarande sätt tydliggörs rollerna för Försvarsmakten respektive de ansvariga för det civila försvaret.

Processen blir därmed mer transparent. När resultatet landar i form av en SOU och en proposition kan det dessutom öppna för mer av kritisk prövning och alternativtänk i den offentliga debatten. Inte minst gäller det avvägningen mellan politisk och militär ”logik”. Eller, för den delen, balansen mellan satsningen på det militära försvaret respektive det civila.

I den institutionella förnyelsen skulle också – som redan finns på andra områden – kunna ingå ett fristående expertråd med uppgift att granska hur politiken genomförs. Rådet skulle också kunna tillföra flexibilitet mellan försvarsbesluten genom att lyfta omvärldsförändringar eller teknikskiften som påkallar justerade målsättningar.

Som det med all rätt påpekas i Allvarstid är det svårt att sia om framtiden. Det är dock inte någon ursäkt för att låta bli att söka efter en modell för hur försvars-och säkerhetspolitiken ska bli till, som minskar risken för politiska blockeringar, militära särintressen eller att alla ”springer åt samma håll”.

Och det blir inte mindre viktigt:

”Försvarsberedningen anser att svensk säkerhets- och försvarspolitik ska utformas för att hantera det hot Ryssland långsiktigt bedöms utgöra mot europeisk och global säkerhet. Risken finns att kriget i Ukraina blir långvarigt och kan eskalera. En eskalering kan innebära angrepp mot andra stater.”

Och:

”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller ytterligare hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Den antagonistiska hotbilden mot Sverige är bred och blir alltmer komplex.”

Ja, i själva verket pågår ju redan dagligdags ett krig mot Sverige genom cyberangrepp, i sociala medier och spioneri. Desto viktigare är det att när nu försvarsanslaget lyfts till en mer realistisk nivå, se till att vi framöver gör rätt saker.

Krönika i Altinget 12 oktober 2023.

Read More

Därför behövs maktskifte i Polen

By: admin
13-10-2023
Demokrati, Donald Tusk, Jarosław Kaczyński, Parlamentsval, Polarisering, Polen, Rättsstat, State Capture

Jag satt och spelte nykter och sur 

Drottningens polska i Polen, g-dur

Runt kring mig satt förståndiga män; 

Den drack ett stop, ett halvstop drack den. 

Men hur det var fatt, 

Slog en av min hatt, 

En ann sad’ åt mej: 

Vad fan angå dej 

Polens affärer?

I Fredmans epistel nr 45 reses den retoriska frågan om Polens affärer verkligen angår oss. Svaret inför söndagens parlamentsval är att utgången blir avgörande för om landet under nationalkonservativa Lag och rättvisa (PIS) ledning ska fortsätta vandringen mot att bli ett fullgånget Orbánland – eller inte.

Polen behöver ett maktskifte som kan sätta stopp för det sedan 2015 pågående statsövertagandet – där polarisering som politisk affärsidé sker medelst konspirationsteorier (”kommunisterna fortsatte att styra”), lättkränkthet (”ingen riktig polack”) och identitetspolitik (”allt är bögarnas fel”).

”Den gröna gränsen” är en film om hur Polen agerade när Belarus i regi av Putin 2021 skickade in migranter från fjärran i syfte att destabilisera Europa – och därmed minska kraften i motståndet mot den fullskaliga invasionen av Ukraina. Den uppburna polska regissören Agnieszka Hollands film är en kritisk berättelse om hur polska myndigheter agerade i det gränsområde som stängdes ned för alla medier.

Som svar drog justitieministern nazikortet och kallade Holland för en, just det, nazipropagandist. Andra ledande företrädare för PIS ryckte också ut. Ingen av dem hade dock sett filmen.

Nu vill man att visningen ska föregås av en förfilm som ger regeringens version.

Och så trummar man på hårt i valrörelsen om en hotfull massinvandring.

PIS har dragit Tysklandskortet mot den främste utmanaren om makten, Medborgarplattformens Donald Tusk (premiärminister 2007–2014 och Europeiska rådets ordförande 2014–2019). Ett kort tal som han höll online i samband med CDU-möte om pandemin avslutades med välgångsorden ”för Tyskland och för Europa”.

Gång på gång har statstelevisionen visat ett klipp där talet är reducerat till ”för Tyskland”. Så utmålas Tusk som ohederlig och beredd att sälja ut Polens intressen.

Och när den enda tv-debatten med partiledarna hölls, var frågorna förstås snedvridna till förmån för PIS.

Allt varvat med utdelande av välfärdsväljargodis.

Inför valdagen är Lag och rättvisa största parti, men det är inte tillräckligt stort för att självklart kunna räkna hem regeringstaburetterna. Därför friar man också i riktning ytterytterhögern.

Polen spelade en helt central roll för att muren föll och kommunismen nedmonterades. Polen – och andra från sovjetmakten befriade ”öststater” – kunde slå in på vägen från grå socialrealism till europeisk modernitet. Länge var Polen bäst i den klassen, även om landet knappast var någon idyll. Men efter PIS maktövertagande 2015 har det gått utför med demokrati och rättsstat, trots att EU och Europarådet har försökt att hålla emot.

Tankesmedjan Freedom House klassificerar inte längre Polen som en fullvärdig demokrati. Under de senaste åren har tillbakagången till och med varit snabbare än i Ungern. Ökningstakten i fråga om korruption har dock inte varit riktigt lika snabb som där.

För PIS och partiets starke man Jarosław Kaczyński handlar det, liksom i förebildslandet Ungern, om att successivt tänja på gränserna för att stöpa om politik och samhälle. Var för sig ter sig förskjutningarna inte alltid så dramatiska. Fullgånget blir resultatet ett statsövertagande (state capture) där privata egenintressen väger tyngre än statens. I det här fallet PIS intressen.

Polen behöver mer av lag och ordning och mindre av Lag och rättvisa.

Men även för Europa är ett maktskifte viktigt. Vid sidan av liberalkonservativa Medborgarplattformen ställer en socialdemokratisk och en center-vänster-allians upp i valet. En valseger för oppositionen skulle bli en handfast demonstration av att det inte finns någon automatik i det demokratiska tillbakaskridande som också pågår i Europa. Kort sagt, visa att den politiska pendeln faktiskt kan svänga tillbaka.

Alternativet är att PIS cementerar statsövertagandet på hemmaplan och underblåser de auktoritära politiska vindar som skapar osäkerhet i Europa. 

Europa behöver ett Polen som vill vara en del av och tar sin rättmätiga plats i den gemenskapen. Inte minst i en tid av rysk aggression.

Ledare i Svenska Dagbladet 11 oktober 2023

Read More

Molnen hopar sig över Solberg

By: admin
27-09-2023
Erna Solberg, Jonas Gahr Støre, kommunval, mörkläggning, Norge, Sindre Finnes

Ibland går det väldigt snabbt i politiken. Erna Solberg blev partiledare i Høyre 2004, var statsminister 2013–2021 och kunde på kommunvalkvällen 11 september konstatera att för första gången sedan 1924 var Arbeiderpartiet inte största parti; Høyre hade tagit över. Norges i särklass mest populära politiker kunde rikta in sig på en behaglig resa mot stortingsvalet 2025.

I stället kämpar Solberg nu för sin politiska överlevnad. Alltmedan Jonas Gahr Støre kan sitta säkert som partiledare i skuggan av avslöjandena med Solberg och hennes make i centrum. Trots katastrofvalet och skandaler i regeringen.

På en presskonferens två dagar efter valet berättade Solberg med tårar i ögonen om maken Sindre Finnes vidlyftiga aktieaffärer. Mot bättre vetande hade han under hennes åtta år som statsminister ägnat sig åt aktiehandel och derivat – och så omfattande att det framstår som en gåta att han samtidigt kunde sköta ett heltidsjobb. Finnes hade dessutom vid upprepade tillfällen ljugit om sina aktieaffärer och aktivt jobbat med att utplåna spåren efter dem.

En fråga är om Solberg har varit jävig i fråga om regeringsbeslut som kan relateras till spekulationer på börsen. Förvaltningslagen är entydig i fråga om att det var hennes skyldighet att säkerställa att så icke var fallet. Solberg menar dock att det var rimligt att utgå från att maken talade sanning. Och det kan man ju ha förståelse för.

Det återstår att se om och i sådana fall vilka beslut som Solberg varit jävig i. Eftersom hon själv inte har varit medveten om jävet upphävs dock inte besluten. Så i den meningen är inte någon skada skedd, men förstås i andra.

Till scenerna från ett äktenskap hör att Solberg på presskonferensen underströk att hon aldrig pratat bredvid mun på ett sätt som skulle kunna öppna för insiderhandel. Fast hon visste inte om maken hade luskat i hennes dokument.

Nu grubblar Økokrim om det ska inledas en undersökning om insiderhandel. En sådan påverkar dock inte Solbergs egen uppfattning om lämpligheten som partiledare och statsministerkandidat; den frågan blir aktuell först om granskningen leder till åtal.

Under årens lopp har det kommit frågor från medierna, som dock inte föranlett någon djupdykning i aktieaffärerna från Solbergs sida. Trots att frågeställandet blev intensivt under upploppet till valet, dröjde det innan hon fick ”en dålig känsla” och krävde att Finnes i detalj skulle lägga alla affärer på bordet.

Att den redovisningen kom först efter valet har väckt misstankar om att man medvetet valde att mörka för att inte få dålig reklam i slutspurten. Det är inte heller orimligt att tro att skandalen skulle kunna ha haft betydelse för valutgången i kommuner där resultatet var väldigt jämnt. Svaret på anklagelserna har kommit i form av en tidslinje som dock på intet sätt har satt punkt för frågetecknen. Och om Høyre medvetet har skjutit på saken är det en större skandal än Sindre Finnes börshandel. Helt klart är i alla fall att det inte sattes något hastighetsrekord i informationsdelning.

Sindre Finnes har kastats till vargarna men ändå verkar Solberg kunna tänka sig att flytta in i statsministerbostaden tillsammans med honom. Det är det få andra som kan tänka sig.

I väntan på det norska konstitutionsutskottets granskning i november försöker Solberg i en medieoffensiv forma den offentliga bilden i enlighet med sitt bedragna-fru-narrativ. Hon är nu inte helt säker på om hon överhuvudtaget vill tillbaka. Eller rättare sagt, det beror på om partimedlemmarna och väljarna vill. Frågan om tillit – eller frånvaron av den – bestämmer svaret på frågan: Should I stay or should I go?

Och visst är politiken en förtroendebransch. Fast i verkligheten handlar det nog om Økokrim och svaret på frågan om mörkläggning. Och om hur högt pris Erna Solberg är beredd att betala på det personliga planet.

Ledare i Svenska Dagbladet 21 september 2023.

Read More

Nu är Høyre störst i Norge

By: admin
13-09-2023
Arbeiderpartiet, Erna Solberg, Høyre, Jonas Gahr Støre, Norge

I Bindal tog Arbeiderpartiet hem 80 procent av rösterna i måndagens kommunval. Det är dock en mycket liten ljuspunkt för partiledaren, statsminister Jonas Gahr Støre. Bindal har 1 400 invånare. På landsbasis gjorde Arbeiderpartiet sitt sämsta val sedan 1924. Få lär köpa berättelsen om att väljarstödet på 21,7 procent ändå kan ses som en seger; förvalsopinionen hade ju indikerat ett ännu sämre valresultat. Nu blev tillbakagången ”bara” 3,1 procentenheter i förhållande till valet 2019.

Med det sättet att resonera skulle Høyre kunna beskrivas som valets stora förlorare. Partiledaren Erna Solberg har kunnat luta sig mot mätningar som visat väljarstöd på upp mot 35 procent, men fick när rösterna räknats nöja sig med 25,9 procent. Uppgången på 5,8 procentenheter gör dock Solberg till valets obestridda segrare. Sötman understryks dessutom av att AP för första gången sedan 1924 inte längre är Norges största parti. 

Överlag hade den borgerliga oppositionen valvinden med sig – både Høyre, Fremskrittspartiet och liberala Venstre gick fram. Att det blev stiltje till vänster om AP understryker hur vindarna blåst. Och trots ett stort intresse för klimatfrågor kunde Miljøpartiet De Grønne inte heller i detta val kapitalisera på ”sina” frågor – uppenbarligen tycker väljarna att svaren är fel. I Oslo halverades partiet.

Efter valet får Miljøpartiet, Sosialistisk Venstreparti och Arbeiderpartiet dessutom lämna taburetterna i Rådhuset Oslo. Efter en uppgång på 7,2 procentenheter fick Høyre 32,6 procent av rösterna i Oslo. Nu vill man ta över makten genom en majoritetskoalition med Fremskrittspartiet, Kristelig Folkeparti och Venstre. Venstre har dock hittills gjort tummen ned för att styra med FrP. Det innebär i sådana fall att Oslo i stället kommer att styras av en H-ledd minoritetskoalition. Men maktskifte blir det. Så också i flera andra större städer.

Det norska kommunvalet är 357 olika val. Det kan handla om rena personval, om förmågan att leverera lokalt och om pop up-partier med missnöjesfrågor på agendan. Oundvikligen spelar dock även rikspolitiken in. Det har gått ut över koalitionsregeringen mellan Arbeiderpartiet och Senterpartiet.

Det nybildade Industri- og Næringspartiet är valets ”bubblare”. På landsbasis fick INP tre procent rösterna, men motstånd mot vindkraft, klimatpolitiken och höga elpriser engagerar långt fler.

AP har dessutom haft fullt upp med interna strider och koalitionsregeringen Støre har dessutom framstått som inkompetent. Det gör intryck. Politiken gör förstås också avtryck. Senterledaren Trygve Slagsvold Vedum svek sitt vallöfte från stortingsvalet om att ”laxeskatt” inte skulle införas. I laxindustrikommunen Frøya gick SP 18,9 procent i förra kommunvalet till 4,6 procent. Samtidigt ökade stödet för Høyre med 30 procentenheter till 42,8 procent.

På landsbasis gick Senterpartiet tillbaka med 6,2 procentenheter till 8,2 procent. Det är en effekt av att Vedum mött sig själv i dörren också i andra frågor, men även att han i regeringen har drivit igenom en rad utlovade återställare som troddes vara populära. Ett exempel är tvångssammanslagna kommuner och regioner som efter att ha lagt ned stora resurser på att fusionera inte längre vill gå skilda vägar. 

För AP väntar nu många smärtsamma maktskiften i kommunerna. Även SP kommer att på många håll tvingas abdikera som ledande kommunparti. Det betyder att man kommer att gå in i den kommande valrörelsen inför stortingsvalet 2025 rejält stukade.

Krönika i Smedjan 12 september 2023.

Read More

Samförståndet har gjort oss svagare

By: admin
10-09-2023
Försvarsberedningen, Försvarspolitik, Pål Jonson

Ska vi lägga ned Försvarsberedningen? Det är en fråga värd att fundera över i väntan på att den senaste upplagan ska komma med sin slutrapport nästa vår och sedan följas av ett nytt försvarsbeslut. För att vara mer precis: skulle ett annat upplägg kunna generera bättre beslut om Sveriges försvars- och säkerhetspolitik och därmed öka svensk säkerhet?

De senaste årens uppvaknande till trots är slutsatsen att Försvarsberedningen över tid inte har levererat ökad säkerhet i termer av bättre beredskap.

Huvudsyftet med detta parlamentariska forum har snarare varit att skapa politiskt samförstånd. Men när alla ska med riskerar det att leda till luddiga skrivningar och oklart definierade begrepp. Till den bilden hör en oklar rollfördelning, varierande kompetens och att processen bäst kan beskrivas som en förhandling om hotbilden – och en till denna anpassad försvarsförmåga. Lägg därtill att otillräckliga försvarsanslag från politikernas sida, och bristande implementeringsförmåga från Försvarsmaktens, har gjort att målen inte realiserats.

Vägen framåt borde i stället vara pregnans och tydlig ansvarsfördelning. Vi ska inte rädas debatten och den goda konflikten. Faktum är att den samlade politiken blev bättre när de borgerliga partierna hoppade av Försvarsberedningen 2019, och samförståndet rök. S-regeringen tvingades att i försvarsbeslutet 2020 betala en högre ”försäkringspremie” än man tyckte den var värd. Att den ändå var för låg är en annan sak.

Det är utmärkt att Försvarsberedningen i rapporten ”Allvarstid” slår fast att Sverige alltid ska ha en viss grundförmåga och därmed undvika att det nationella försvaret nedmonteras igen. Men det räcker inte. Utgångspunkten bör vara ett förmågestyrt och proaktivt försvar, inte ett hotbildsstyrt och reaktivt. Kort sagt vad vill vi att försvaret ska kunna göra på kort och lång sikt och vad behöver vi för militära förmågor för att uppnå detta.

Numera finns ett Nationellt säkerhetsråd som leds av statsministern. Inom ramen för den Nationella säkerhetsstrategin kan målsättningar (vad vill vi kunna göra) preciseras. Med strategin som grund kan Försvarsmakten sedan ges i uppdrag att leverera förslag om bästa möjliga försvar (hur ska målsättningarna uppnås).

Ansvaret att formulera målsättningar hamnar därmed där det ska ligga, hos regeringen. Och ansvaret för att uppnå dessa målsättningar hamnar också där det ska vara, hos Försvarsmakten.

En sådan process blir mer transparent än den nuvarande, och det som till syvende og sidst blir regeringens SOU och proposition ökar sannolikheten för kritisk prövning och alternativ. Inte minst gäller det avvägningen mellan politisk och militär ”logik”. 

Så ja, det är möjligt att tänka bortom Försvarsberedningen. Och den tankeprocessen skulle försvarsminister Pål Jonson kunna inleda med en spaning på hur andra stater gör.

Jonson skulle också kunna ta initiativ till ett fristående försvarspolitiskt expertråd, liknande det Finanspolitiska rådet, med uppgift att granska hur politiken genomförs. Rådets viktigaste roll skulle dock vara att tillföra flexibilitet genom att ta höjd för till exempel omvärldsförändringar eller teknikskiften som kan justera målsättningarna.

2016 landade utredningen ”Forskning och utveckling på försvarsområdet” på dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist bord. En viktig förändring som den resulterade i var att Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, fick ett basanslag som grund att kunskapa på. Utredningens fokus var höjd operativ förmåga och den inriktningen har legat fast när sektorn sedan dess har tillförts resurser. Här och nu är bra, men det viktiga är att ha rätt operativ förmåga över tid. Det finns därmed behov av akademisk forskning som kan bidra till ökad kunskap om långsiktig försvarsplanering.

Det säger mycket om den långvariga eviga-freds-mentaliteten att försvar och säkerhet är ett så underbeforskat område. Att mentaliteten nu förhoppningsvis är bruten gör det angeläget att forskningen ger svar på den övergripande frågan: Hur blir försvars- och säkerhetspolitiken till? Och tro mig, det finns hur många ingångar som helst till den frågeställningen.

För att forskningen ska kunna bidra krävs att forskningsfinansiärerna internaliserar att vi lever i krigets tid. Trots områdets samhällsvikt har ”försvar och säkerhet” varit praktiskt taget osynligt i Vetenskapsrådet och hos Riksbankens Jubileumsfond. Det kan man ändra på.  Försvarsmakten bör också satsa en större andel av sin forskning på dessa områden, eftersom det i slutänden är politik och inte teknik som inriktar den framtida försvarsförmågan.

Ledare i Svenska Dagbladet 8 september 2023

Read More

Putinismen är narcissistisk och paranoid – och med en mission

By: admin
01-09-2023
Ideologi, Putinism, Ryssland, Ukraina

Vad är Ryssland? Svaret ryms i den oheliga treenigheten kleptokrati och militärstat med en idébaserad diktatur som grund. Med Putin som ledare sedan 1999 har Ryssland utvecklats till en imperialistisk totalitär.

I Sverige finns en flora av partier med sin grund i olika ideologier, men det finns också en överideologi. Den handlar inte om innehåll utan om ramarna för politik och samhälle inom vilka medborgarna kan röra sig fritt: demokrati, rättsstatlighet, medborgerliga fri- och rättigheter.

Allt detta är anatema i Ryssland. I stället handlar modus operandi om att pränta in i och forma undersåtarna; hur de ska förstå världen, tänka, tycka och handla därefter. Inte minst gäller det kriget mot Ukraina och hur det ska försvaras.

”Inlärningsprocessen” stöds av en ständig bombmatta av lögner och groteska hatbudskap i statligt kontrollerade medier, liksom i form av en rik flora av filmer och andra historiska ”events”. Allt i kombination med en accelererande repression och ett återuppståndet stalinistiskt samhällsklimat med utrensningar och angiveri.

Det byggs för framtiden genom patriotisk fostran av det uppväxande släktet. Nya läroböcker präglade av den rätta läran rullas ut. Den Vetenskapliga Putinismen är den nutida efterföljaren till den sovjetiska grundkursen i Vetenskaplig socialism. I höst får 17-åringarna på gymnasiet en duvning i nutidshistoria, också den om det hemska styret i Ukraina och att det egentligen är USA som krigar mot Ryssland.

På universiteten är det numera obligatoriskt att inleda studier med en kurs i patriotismens värden och regimens hittepå-verklighet.

I sökandet efter en sammanhållande idé i det postsovjetiska Ryssland blev svaret patriotism med fokus på seger och offer i Det stora fosterländska kriget 1941–1945. Det är en identitetsskapande statsideologi som aktivt började utvecklas 2009 då Putin tillsatte en kommission för att motverka falsk historieskrivning. Det handlade om Stalin; kritiska historiker attackerades för att vara anti-patriotiska, liksom läroböcker som inte skrev ”rätt” om den stora terrorn och Gulag.

Efter protesterna i samband med parlamentsvalet 2011 och presidentvalet 2012 blev ”minneskulturen” i kombination med den konservativa missionerade nationalismen allt viktigare för att generera legitimitet. Och än mer så i samband med att Putin startade kriget mot Ukraina 2014.

Putin lade själv ut texten om de historiska och filosofiska grunderna i en essä 2021. Här förebådas den fullskaliga invasionen av Ukraina, betonas civilisationskampen mot väst och behovet av renhet och renhållning på hemmaplan. Nuet binds samman med och förklaras av historien.

Putinismen är narcissistisk. Å ena sidan topdog med hävdandet av en överlägsen civilisation, och å andra sidan, underdog-känslan av att inte vara respekterad. Ryssland kräver därför sin rättmätiga plats som stormakt i en multipolär värld där stormakterna styr. Och rätten till en egen intressesfär. Väst – med USA i täten – är hotfullt och samtidigt civilisatoriskt underlägset.

Putinismen är paranoid med utländska och inhemska krypto-fascister lurande bakom varje hörn med målet att krossa Ryssland.

Putinismen har också en yttersta mission: att återskapa den historiska enheten mellan Ryssland, Ukraina och Vitryssland.

Sovjetunionens upplösning 1991 väckte förhoppningar om vilket land Ryssland skulle kunna bli. I stället fastnade man mellan det förflutna och framtiden. Det var illa nog men värre är att med Putins idé om staten har Ryssland backat in i framtiden och regimen raderat all förmåga till självhjälp. Ideologin skulle kunna avfärdas som ett politiskt användbart hopkok av tsardyrkan, Stalinnostalgi, kulturkonservatism och nationalism, men den får sin näring från ett idéarv med djupa rötter tillbaka i historien.

En förutsättning för förändring är därför att Ryssland förlorar kriget mot Ukraina. Om det verkligen är möjligt är förstås en annan sak. Med eller utan diktatorn kvar vid makten kommer regimens ideologiska kompass att vara den reellt existerande Putinismen. Alltså nolltolerans för avvikelser på hemmaplan och evig konflikt med väst. Vi och våra värderingar är fienden.

Krönika i Altinget.se 29 augusti 2023.

Read More

S behöver en vitbok om Palmeepoken

By: admin
24-08-2023
Magdalena Andersson, Nato, Neutralitetspolitik, Olof Palme, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Ukraina, Vladimir Putin

Motståndarna till ett svenskt medlemskap i Nato är kritiska. En del känner sig kränkta. Svikna. Ansökan bara hände. Processen var för snabb. Och, klagar man, det skedde utan den breda debatt som det säkerhetspolitiska skiftet egentligen fordrat. 

Visst gick det undan när Magdalena Andersson under trycket av händelsernas gång till slut svängde i frågan om allianslöshetens bevarande. S absoluta nej till medlemskap i Nato skulle vara hugget i sten. Men det var sandsten. Putins ”war of choice”, en borgerlig opposition som inte längre gav S vetorätt och framför allt Nato-processen i Finland, gjorde det politiskt omöjligt att inte byta säkerhetspolitisk linje.

S-regeringens medlemsansökan var historisk och av avgörande vikt för svensk säkerhet, men också nödd och tvungen. Som tur är har vi nu en regering för vilken medlemskapet innebär att ”komma hem”. Och som aldrig, som Magdalena Andersson, skulle raljera över försvarsanslaget i termer av ”godis”.

Sverige hade kunnat bli medlem långt tidigare och under mindre pressande omständigheter. Först var två borgerliga partier för ett Natomedlemskap, och efter 2014 gjorde C och Kd gemensam sak med M och Fp. I opposition upphörde dessutom frågan att vara M:s motsvarighet till S programfästa krav på att avskaffa monarkin.

Rysslands krig mot Ukraina och annekteringen av Krim skapade nytt tryck i frågan. S hade kunnat – som s-märkta före detta UD-tjänstemän argumenterade för redan 2016 – tagit fasta på att nya tider kräver nya svar. I stället krävdes det en fullskalig invasion för att Magdalena Andersson skulle slå fast att det var en ny situation.

Men S har aldrig gjort upp med sitt eget säkerhetspolitiska arv i fablernas värld. Neutralitetspolitiken kunde fungera i fredstid men var obruklig i krigstid. Men det ville man inte säga. 1959 ljög Tage Erlander inför riksdagen om att ”förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians (läs Nato) är sålunda helt uteslutna”. Därefter skrev man fast sig djupare och djupare i berättelsen om neutralitetspolitiken.

S var i början av 1990-talet emot att tillsätta den så kallade Neutralitetspolitikkommissionen som i sitt betänkande ”Om kriget kommit: förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949–1969” blottlade lögnen. Det centrala för S var dock kommissionens slutsats: att samarbetet inte hade varit tillräckligt intimt för att kunna karaktäriseras som en allians. 

Som en följd av nya uppgifter 1998 och 1999 av SvD:s Mikael Holmström (numera på DN) ställde sig en majoritet i riksdagen bakom kravet att tillsätta en ny och brett sammansatt kommission för att granska andra halvan av kalla kriget 1969–1989. Det ville dock inte S-regeringen, som löste problemet genom att i en uppgörelse med C tillsätta en enmansutredare. Slutsatsen blev att det militära samarbetet var förenligt med neutralitetspolitiken, och att alla respekterade den svenska neutraliteten. 

Och på den vägen har det varit. 

2013 tillsatte alliansregeringen en utredning om Sveriges försvarspolitiska samarbeten, som efter regeringsskiftet 2014 mottogs av försvarsminister Peter Hultqvist och förpassades till papperskorgen. I “Försvarspolitisk samarbete – effektivitet, solidaritet, suveränitet” blottlades de inbördes motsättningarna i försvars- och säkerhetspolitiken. Det nationella försvaret var i stort sett nedmonterat, de internationella samarbetena hade lågt skyddsvärde, Sverige utlovade utan trovärdighet militärt stöd till andra stater och sågs av Ryssland som en del av Nato. Och Sverige saknade säkerhetsgarantier.

En annan slutsats var att det därför behövdes en ny utredning om för- och nackdelar med ett Natomedlemskap. Hultqvist gjorde tummen ned, men motsatte sig inte en sådan utredning. Oberoende av resultatet skulle han dock inte ta någon hänsyn till den. Det gjorde han inte heller när utredningen “Säkerhet i vår tid” 2016 landade på skrivbordet. 

Den blev ännu ett fall för pappersåtervinningen, och ytterligare ett missat tillfälle till omprövning; utredningens viktigaste slutsats var att ett svenskt medlemskap i Nato skulle höja tröskeln för konflikt i Nordeuropa.

2017 larmade Försvarsberedning om ett ytterligare försämrat säkerhetsläge: att ett väpnat anfall inte kunde uteslutas och att en större konflikt skulle kunna inledas med en attack mot Sverige. Det konstaterades också att vid en konflikt i närområdet skulle Sverige dras in. 

Partilinjen att stå utanför Nato blev än mer motsägelsefull eftersom krigsplaneringen utgick från att Sverige inte klarade sig på egen hand. Men det kan förklaras med att tryggheten i artikel 5 inte ansågs nödvändig, eftersom Sveriges geostrategiska läge var en garanti för bistånd i nöd. Kort sagt, en strategi för fripassagerare.

Efter kalla kriget nedmonterades neutralitetspolitiken successivt i den svenska säkerhetspolitiska doktrinen och blev till militär alliansfrihet. 1994 blev samarbetet med Nato öppet genom Partnerskap för fred. Sedan dess har Sverige krigat för fred under Nato-flagg, deltagit i övningar med artikel 5 som utgångspunkt, ingått ett värdlandsavtal för att bättre kunna ge och ta emot hjälp och kan delta i Nato:s snabbinsatsstyrka . 

Men artikel 5 var det absoluta tabut. 

En kvarhängande och idylliserad föreställning om Palmepokens alliansfrihetspolitik med fokus på FN, fred och tredje världen har varit ett hinder för öppenhet och omprövning. S har nostalgiskt drömt sig tillbaka till det som man minns som en rättrådig moralisk stormakt. Alltmedan USA och Sovjetunionen framställdes som lika goda kålsupare – och Nato var fy, fy.

Av den sådden skördar man nu anklagelserna från vänster om det stora sveket. S behöver en vitbok om Palmeepoken.

Ledare i Svenska Dagbladet 13 augusti 2023.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.