Claes Arvidsson

Godisimperiet slår tillbaka

By: admin
20-06-2023
Freia, Marabou, Mondelez, Svartlistning, Ukraina


När Marabou etablerades i Sundbyberg 1916 skulle det egentligen ha fått samma varunamn som det norska moderbolaget Freia. Fast på svenska. Freja var dock redan varumärkesskyddat och i stället hämtades namnet från Freias egen storksymbol.

Efter att ha gått skilda vägar återförenades bolagen 1990. Numera drivs hela godisbutiken av Mondelez International – och med den ägaren har de båda nationella chokladikonernas varumärken smetats ned av Rysslands krig mot Ukraina.

Godiset har fått en bitter bismak av brutaliteten i Butja, Mariupol och nu senast den sprängda vattenkraftsdammen Kachovka.

Efter den fullskaliga invasionen av Ukraina har marknadsledande Mondelez – till skillnad från godiskonkurrenterna Fazer och Cloetta – valt att stanna kvar i Ryssland. Som en följd av det har koncernen svartlistats av ukrainska myndigheter som sponsor av det ryska aggressionskriget.

Enligt Mondelez är det omsorg om livsmedelsförsörjningen (godis och snacks!), de anställda och underleverantörerna (merparten stödjer sannolikt kriget!). Trots att man säger sig ha dragit ned på verksamheten ökade både vinst och omsättning 2022 i förhållande till året innan. Bidraget till Putins krigskassa i form av inbetald skatt uppgick till cirka två miljarder kronor.

Godisgiganten tiger still om att det är förknippat med betydande förluster att sälja sig ut ur Ryssland, och ett nyligen av Putin signerat hemligt dekret ökar priset ytterligare. ”Välartade” företag är välkomna medan för ”stygga” hotar ytterst nationalisering.

Den ukrainska svartlistningen har lett till att Svenska Fotbollsförbundet har pausat samarbetet med Marabou. Så även nöjesparken Liseberg. SJ och SAS har inlett säljbojkott. SVT funderar på om Marabou kan kvarstå som sponsor för Melodifestivalen. 

Freia å sin sida har fått se samarbeten ryka med en rad företag och organisationer som Hurtigruten och Norges Fotballforbund. Tre aktörer hoppade dock av bojkotten efter några dagar. Flygbolaget Norwegian är ett av dem.

Som ett inslag i den pågående skademinimeringen betonar Marabou att man inte äger beslutet om Mondelez Internationals verksamhet i Ryssland. Men har man försökt påverka? I sådana fall vore det naturligt att redovisa hur och när.

Och visst är det bra att facket både i Sverige och Norge anser att Mondelez ska lämna Ryssland. Men har personalen vars arbetsplatser nu har hamnat i en geopolitisk klämma tidigare hört av sig till ägaren? Också det vore bra att få svart på vitt.

I försvaret ingår att det är orättvist diskriminerade att peka ut Marabou och Freia när så många andra produkter i konsekvensens namn också borde bojkottas. Och visst kunde fler varumärken komma i fråga, men Marabou och Freia är mobiliserande varumärken som sätter sakfrågan i centrum. Bojkott av allt skulle lätt kunna bli till bojkott av inget alls. Och det är väl det som är tanken.

Samtidigt flyr Mondelez, Marabou och Freia det egna ansvaret genom att betona att man agerar fullt ut i enlighet med EU:s sanktioner mot Ryssland. Marabou ”fördömer Rysslands krig mot Ukraina”. Från Freias sida talas det också klarspråk. Gott så. Problemet är att huvudkontoret uttrycker sig i runda ordalag utan att peka ut aggressorn.

Marabou har i ett uttalande försökt förminska kopplingen till kriget i Ukraina med att ”det är en emotionellt laddad fråga”. Och det är sant, men inte hela sanningen om varför varumärkena är i hetluften. Det är emotionellt, men också etiskt och säkerhetsmässigt välgrundat att Försvarsmakten har valt att byta ut Marabou och O’Boy: ”Det senaste året har vi stöttat Ukraina på olika sätt och det här är ytterligare ett sätt för oss att stötta dem”.

Och alla kan bidra genom att avstå Marabou. Och Freia.

Ledare i Svenska Dagbladet 17 juni 2023.

Read More

Försvarsmakten har problem med tystnadskulturen

By: admin
15-06-2023
Försvarsmakten, Micael Bydén, Sociala medier, Tystnadskultur

Det finns ett före och efter 24 februari 2022 – också i fråga om det offentliga samtalet om försvar och säkerhet. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är det inte längre bara sportredaktionerna som håller sig med externa expertkommentatorer utan sakkunskap inhämtas numera för att belysa utvecklingen på slagfältet. Så också i fråga om det svenska Natomedlemskapet.

Officerare vid Försvarshögskolan och forskare vid FOI och andra institutioner har blivit välbekanta ansikten i press och etermedier. Det kanske främsta exemplet på att efterfrågan har ändrats är att Rysslandsexperten Gudrun Persson var en av förra årets sommarpratare.

Till bilden hör Försvarsmaktens vilja att bidra. ”Invasionen av Ukraina, omvärldsläget och de politiska besluten ökar intresset för det militära försvaret”, konstaterade ÖB Micael Bydén i en Dagorder från april 2022 och ”du har erfarenheter, insikter och mitt förtroende. Bidra gärna till kunskapshöjning och förståelse i samhällsdebatten.”

Informationslandskapet utmärks av en mångfald röster som ”talar” på en mångfald av scener. Det är gott, men blandat. Poddar för olika intressen. Grupper på Facebook. På Twitter. Bloggandet (som startade med Wiseman) har avtagit men det finns fortfarande mycket intressant för den som söker. Till exempel hos Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

Det senaste tillskottet till det landskapet är sajten Militär debatt i regi av kompanichefen Andreas Braw.

Kontrasten är enorm om man backar bandet till 2009 när några yngre officerare som en reaktion på bristen på öppenhet i Högkvarteret startade den anonyma bloggen Strilaren. Bloggarna upptäckte dock snart att de inte blev inbjudna till möten som de borde ha varit med på. Och så vidare. Budskapet var outtalat men gick inte att missförstå. Strilaren var inte förenlig med en karriär i Försvarsmakten. Så ja, Strilaren tystnade.

Trots att debattläget har blivit öppnare finns det ett behov av anonymitet för att tryggt kunna debattera eller ge plats för frustrerade försvarsmaktsanställda som behöver ventilera problem. Kort sagt finns det problem med tystnadskultur som står i strid med Försvarsmaktens värdegrund: Öppenhet – Ansvar –Resultat.

Visst finns det en visselblåsarfunktion och rad andra möjligheter att varsla om grava missförhållanden, men tystnadskultur handlar om mer än så. Det är en kultur i vilken man avstår från att säga sin mening – eller så gör man det och drabbas av repressalier. I båda fallen förstärks tystnadskulturen.

Problematiken är förstås inte unik för Försvarsmakten. Det som skiljer Försvarsmakten från andra organisationer är att organisationskulturen i så hög grad å ena sidan betonar linjestyrning – strukturen – och, å andra sidan, disciplin, kåranda och uthållighet, det vill säga kulturen. Och så tillkommer kruxet att orientera rätt i en verksamhet som till sin art är och bör vara sluten. Just därför är också frimodighet så viktigt.

Graden av öppenhet blir därmed kritiskt beroende av signaler och agerande uppifrån och ner.

I Dagordern betonade ÖB att det i skenet av kriget i Ukraina krävs ”både eftertanke och djupare analyser” av vilka slutsatser som kan dras för ”den samlade motståndskraften”. För att alla ska känna sig manade att delta krävs ett annat förhållningssätt än det som arméchefen Karl Engelbrektson gav uttryck för inför kritiken över bristen på personlig utrustning: vad han visste fanns det inget stort missnöje.

Norges forsvarssjef Eirik Kristoffersen lyfter i boken Jegerånden – Å lede i fred, krise og krig (Gyldendal 2020) fram vikten av modet och möjligheten att säga nej. Hans soldater ska vara lojala men inte lydiga. Kulturen ska vara lärande och inte styrd av ledarnas egon. Ledarskapet bör vara baserat på tillit som går båda vägar.

Det är fint formulerat, men lättare sagt än gjort.

Krönika i Altinget 14 juni 2023

Read More

I Ryssland har det börjat viskas igen

By: admin
29-05-2023
Neo-stalinism, Ryssland, Sovjetunionen, Vladimir Putin

Det skulle inte förvåna om kulten kring Pavlik Morozov kommer att göra comeback i Putinland. Morozov var pojken som angav sin far och blev en sovjetisk hjältemyt sedan han och brodern mördats 1932 av ”fiender till Sovjetunionen”. Kanske blir det någon ”rekryt” från ungdomsarmén Junarmija som blir en ny Pavlik. Junarmija uppfostrar sedan 2015 barn från åtta år och ungdomar upp till 18 år i patriotism och vapenträning.

Kulten med Morozov som ett hjältemodigt föredöme för barn att ta efter odlades ända in på 1980-talet. Det inrättades till och med ett museum att vallfärda till. Att historien stod på lösan grund spelade ingen roll. Förstås.

I den brittiske historikern Orlando Figes studie ”De som viskade” (Historiska Media 2009) tecknas bilden av livet under Stalins röda terror . Antingen viskade man av för att inte bli hörd (sjeptjusjtjij), eller för att agera angivare (sjeptun).

Och nu har historien upprepat sig. Ryssland har åter blivit lögnens rike. I hägnet av den hårdnande diktaturen har dessutom människor börjat viska igen.

I den ryska kultursektorn har det skett utrensningar och utfärdats yrkesförbud. På känt manér prövas lojaliteten hos dem som är emot kriget eller systemet; om du vill behålla jobbet så gör inte det som ditt samvete kräver. Kort sagt, det är vardagen i en diktatur att tvingas välja mellan bestraffning och att leva i lögn. Och på samma sätt som under Stalintiden har angiveri blivit en karriärväg för kulturlivets medelmåttor.

Smittan finns överallt. Pensionären Olga fällde några ord om Ukraina och Zelenskyj i restaurangen på ett spahotell. Tre personer skvallrade på henne och efter en rättegång som varade i fem minuter föll domen. 40 000 kronor i böter för att offentligt ha förtalat den ryska armén. Det är ett brott för vilket man kan bli fälld bara av att hålla upp ett blankt pappersark.

Och straffet kan bli mycket strängare. Till exempel sju års fängelse. Det var straffet för en före detta polis i Moskva som vid tre tillfällen telefonledes hade diskuterat kriget i Ukraina med vänner och kollegor. Samtalen var privata och borde därför inte ses som offentliga yttranden. Men säg den lag som inte kan kringgås i Ryssland. Telefonen hade i hemlighet avlyssnats av FSB och på basis därav gjorde rätten bedömningen att yttrandena trots allt hade skett offentligt. Kanske hade någon viskat.

Av den sovjetiska logiken följer också att spärra in oppositionella på mentalsjukhus. Ännu har man dock inte rutinmässigt börjat att avrätta folk som under Stalintiden, men mordet på till exempel journalisten Anna Politkovskaja 2006 är en del av arbetsmetoden. Visselblåsaren Sergej Magnitskij som avslöjade ett finansiellt svindleri dog i ryskt fängelse 2009 efter misshandel och utebliven medicin. Oppositionspolitikern Boris Nemtsov mördades på öppen gata 2015.

Aleksej Navalnyj överlevde – mest av en tillfällighet – ett giftattentat 2020, men sitter nu i fängelse. Senaste domen handlar om terrorism. Den klarspråkstalande Putinkritikern Vladimir Kara-Murza hade överlevt två giftmordförsök (2015 och 2017) när han arresterades i april 2022. Den nyligen avkunnade domen blev 25 års fängelse för högförräderi.

Tanken är väl att de båda långsamt ska brytas ned och dö i tysthet.

Ryssland är en diktatur och en kleptokrati. Den amerikanske historikernTimothy Snyder betecknar det politiska systemet som är fascistiskt till sin struktur. Detta i kraft av ledarkulten kring Putin, dyrkan av offer och hjältemod under Det stora fosterländska kriget 1941–45 (angreppsalliansen med Hitler 1939 har raderats ur historien) och myten om ett storslaget förflutet att återvända till.

Stalinkulten har nått nya höjder sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. Det är ett tidens tecken att människorättsorganisationen Memorial med syfte få fram kunskap om Stalinterrorn har fått slå igen. Detsamma gäller renässansen för begrepp som ”folkets fiende” och det intensifierade bruket av skenrättegångar. Åsiktskorridoren är klaustrofobisk.

Så ja, också för Ryssland är det avgörande att Ukraina vinner kriget. Det är enda möjligheten att backa ut ur återvändsgränden och skapa en annan framtid än den som Putinland erbjuder.

Ledare i Svenska Dagbladet 28 maj 2023.

Read More

Blir det ett norskt försvar för fred og frihet?

By: admin
24-05-2023
Forsvarskommisjonen, Försvarspolitik, Norge, Ofrivillig krigsprofitör

”Vi står i en ny sikkerhetspolitisk situasjon. Europa må ta langt større ansvar for egen sikkerhet. Norges forsvarsevne svarer ikke til den sikkerhetssituasjon vi befinner oss i, og langt mindre til utfordringsbildet som er under utvikling. Større langsiktighet, forutsigbarhet og samlende politiske løsninger må til for å investere i det som er aller viktigst: vår fred og frihet.”

Med de orden presenterade nyligen Knut Storberget Forsvarskommisjonens 360-sidiga rapport Forsvar for fred og frihet. Arbeiderpartimannen Storberget har lett utredning som har bestått av en representant vardera för partierna i Stortinget, liksom för LO och NHO. Åtta fackexperter (från skilda områden) har också ingått i gruppen på totalt 17 personer.

FK tillsattes i december 2021. Det är den femte Forsvarskommisjonen genom tiderna; andra har tillsatts 1920, 1946, 1974 och 1990.

Utredningens slutsatser omräknat i försvarsekonomi är att:

  • Forsvarsbudsjettet bør hurtigst mulig løftes med 30 milliarder kroner over gjeldende budsjettbane.
  • Ytterligere 40 milliarder kroner per år i ekstrabevilgninger i en tiårsperiode.
  • En permanent budsjettøkning med 10 milliarder kroner når perioden med ekstrabevilgninger er over for å sikre balanse mellom investeringer og drift.

Bortom frågan om framtida kronor och ören är rapporten en svidande kritik av försvarspolitiken och försvaret sin helhet. Som en överordnad faktor lyfter Forsvarskommisjonen (FK) fram en bristande situationsförståelse i politiken men också i samhället – och särskilt efter Rysslands inledande krig mot Ukraina 2014.

FK vill gå fram samtidigt längs tre huvudlinjer:

  • Göra en nationell maritim satsning som omfattar hela försvaret, försvarssektorn samt näringsliv och samhälle.
  • Åtgärda kritiska sårbarheter för att rusta försvaret att verka ”på et høyere og mer krevende aktivitetsnivå”.
  • Skapa ett generellt större försvar med koppling till totalförsvar samt nordiskt och allierat samarbete.

Det handlar inte bara om volym utan också om effekt. FK tar organisatoriska grepp för att få en bättre styrning både i fråga om den övergripande nationell nivå och mer specifikt försvarssektorn. Kanske kan professionalisering och avpolitisering vara ett sammanfattande begrepp för det utpekade behovet av förändringar.

Till bilden hör även behovet att uppdatera målen för försvars- och säkerhetspolitiken, av försvarskoncept och av försvarets uppgifter.

Norge har resurser att göra en historisk satsning på försvar och säkerhet. Men finns viljan? I regeringens medskick till FK ingick att ta höjd för att förslagen skulle hålla sig inom ramen ”realistiska økonomiske rammevillkår”. I stället har utgångspunkten varit frågan: vilket försvar behöver vi? Först efter att ha svarat på den frågan har man räknat på vad det kostar.

Det är dock svårt att se att FK kommer att få gehör för så mycket mer försvar för så mycket mer pengar. Inte minst eftersom ett försvarsekonomiskt lyft i den storleksordningen kräver att de två statsbärande partierna Arbeiderpartiet och Høyre driver på.

Mer medel kommer att tillföras under innevarande Langtidsplan i form av en upptrappning av försvarsanslaget från 1.57 procent av BNP till Nato:s tvåprocentsmål 2026. Mer kan vara att vänta i kommande Langtidsplan; Forsvarssjefen EirikKristoffersen tros vilja höja nivån till 2,5 procent av BNP. Inget – varken nu eller i närtid – tyder dock direkt på att statsminister Jonas Gahr Støre eller oppositionsledaren Erna Solberg är intresserade av att göra det historiska lyft som FK efterlyser.

Det är dessutom på något sätt typiskt för den kvardröjande bristande situationsförståelsen att den offentliga debatten om FK:s rapport snabbt dog ut. Trycket på politikerna blir därefter.

Støre och Solberg kan också söka skydd bakom finansdepartementets budgetfundamentalism med dess regel om att årligen inte hämta ut mer än tre procent av Oljefondens avkastning till statskassan. Den så kallade handlingsregeln medger bara undantag för ”motkonjunkturpolitik”. Därför var vet inte heller något problem att hämta medel ur fonden under pandemin.

Politikens problem brukar vara att spendera pengar som man inte har. I Norge gäller motsatsen – att inte använda pengar som man har. Så försiktigheten är förståelig. Man vill inte skapa ett prejudikat för att göra extra uttag ur Oljefonden för att finansiera allehanda goda ändamål.

2020 uppgick Oljefondens marknadsvärde till 10 914 miljarder och nu till 15 057 miljarder norska kronor. Sett i perspektiv av det pågående kriget i Europa och den framtidsbild som FK tecknar vore det korttänkt att inte hämta medel ur fonden. Det handlar ju om motkonjunkturpolitik – fast på säkerhetsområdet.

Att göra lyftet skulle bidra till säkerheten i Norge och i Europa – och dessutom bli ett slags tillbakabetalning på miljarderna som Norge tjänat som ”ofrivillig krigsprofitör”.

Artikel i KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 23 maj 2023.

Read More

En avundsam gratulation till Norge

By: admin
19-05-2023
17 Mai, Gustav Vasa 1523, Nationaldag, Nationalism, Norge

Det antas att cirka 13 miljoner pølser kommer att konsumeras i Norge den 17 maj. Det är också en dag för is, bløtkake och bobbler. Och bunader. Och norska flaggor. Det är en familjefest med barnen i fokus men också en dag med ett underliggande allvar. Det är en manifestation av en nationalism som även är påtaglig i vardagen och där historien är närvarande.

Alltsedan 1906 ingår det i traditionen att det norska kungaparet på nationaldagen 17 maj vinkar från Slottsbalkongen i Oslo till det förbipasserande barnetåget. I år kommer skolklasser från 109 skolor att paradera förbi i glad ärebetygelse. I ritualen för firandet ingår även kransnedläggning vid gravar som tillsammans fogar samman historien om Norge som nationalstat.

Här återfinns personer som var centrala i utarbetandet av den för sin tid liberala grundlag som antogs i Eidsvoll 17 maj 1814. Norge fick dock inte gå sin egen väg utan påtvingades en personalunion med Sverige och en reviderad grundlag. Likväl var lagen norsk.

På Grunnlovsdagen hedras även förgrundsfigurer i den nationella väckelse som ledde fram till skilsmässan mellan ”broderfolken” 1905. En krans läggs också ned vid statyn av den halvsvenske danske prins som under namnet Håkon VII grundade den nu regerande dynastin.

Kransnedläggning vid minnesmärket över dem som blev arkebuserade på Akershus fästning 1940–1945 hedrar enskilda hjältar. Deras offer är dock även en symbol för kampen för frigörelse och återupprättandet av Norge som suverän stat.

Faktiskt har Sverige en motsvarighet till den norska födelsedagen 1814. Den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till kung och grundare av arvsmonarkin. Alltsedan dess – under 500 år – har Sverige varit en självständig nationalstat. I vilket annat land som helst skulle jubileumsåret ha uppmärksammats stort. Så icke i Sverige där regering och riksdag valt att sitta på läktaren.

Kanske bottnar passiviteten i en kvardröjande idé om Sverige som landet i modernismens framkant och att vår historia därmed inte är något att lära av. Eller, för den delen, att känna stolthet inför. Det brukar också sägas lite raljant att den svenska nationalismen är den stolta frånvaron av nationalism. Det stämmer i alla fall inte längre. Problemet är nog snarare att begreppet fortfarande skapar beröringsångest.

Jubileumsåret hade kunnat bli ett tillfälle att vrida och vända på historien i en berättelse om hur Sverige har blivit till – och vilket land vi nu är. Det hade kunnat kasta ljus över svårfångade och omdebatterade frågor som vad ”svenskhet” kan tänkas vara eller nationalismens fram- och baksidor. I stället blir det nu en bortkastad möjlighet.

Inte minst hade det varit ett gyllene tillfälle att för några år sedan ha sjösatt ett brett forskningsprogram om svensk utrikes- och säkerhetspolitik under 500 år. Det skulle ha kunnat ge ny kunskap, frilägga ideologier och belysa de långa linjerna. Synd att möjligheten inte togs vara på, men jobbet är ju ogjort så chansen finns fortfarande. Och med Sverige på väg in i Nato bör det absolut göras.

Den tidigare S-ledda regeringen bär huvudansvaret för att det är så tyst om jubileumsåret, men det hade förstås funnits möjlighet för andra att driva frågan. Det är på något sätt typiskt att den officiella entusiasmen var större för att tillsammans med Norge ”fira” att 100 år gått sedan unionsupplösningen, än den nu är för Sveriges 500 år som suverän stat. Fast jubileumsåret 2005 var förstås också ett uttryck för hur nära länderna har kommit att stå varandra.

17 maj utbrister vi därför – om än med en smula avund inför den storslagna festen – i ett Gratulerer med dagen.

Ledare i Svenska Dagbladet 17 maj 2023.

Read More

A-lotteriet är en rest från Sossesverige

By: admin
12-05-2023
A-lotteriet, Olof Palme, Socialdemokraterna, Tidöregeringen

Tidöregeringens förebådade förslag om att avskaffa partilotterier har mötts med bestörtning från det parti som kommer att drabbas. Det är förståeligt eftersom en omreglering i praktiken skulle gå ut över Socialdemokratiska Arbetarepartiets valkassa. Folkrörelsernas Lotteribyrå bildades 1956 (sedan 2003 A-lotterierna) och för partiets del kan verksamheten sammanfattas med orden ”vinst varje gång”.

Till diskussionen pro et con bör dock även den historiska kontexten ingå. ”In Sweden we had a system” som A-lotteriet ingick i och nu är en kvarleva från. Det vill säga från den tid då SAP innehade regeringsmakten oavbrutet mellan 1936 och 1976.

Socialdemokratiska Arbetarepartiet bildades 1889 och hade länge ett bastant antal medlemmar. 1979 uppgick antalet till 1,2 miljoner. I och med att medlemskap i LO innebar en automatisk inskrivning i partiet skötte rekryteringen sig själv i ett land med mycket hög organisationsgrad. Kollektivanslutningen avskaffades först vid årsskiftet 1990/91 med ett massivt medlemstapp som följd. Bara 260 000 valde att stanna kvar – och sedan har medlemsutvecklingen haft en fortsatt nedåtgående bana.

Pensionärernas Riksorganisation bildades 1942 och är Sveriges största pensionärsorganisation. Den lever delvis av överskottet från A-lotterierna. Unga Örnar drog i gång redan 1931. Lägg därtill SSU så är alla åldersklasser representerade.

SAP hade sina egna tidningar som från 1947 organiserades i A-pressen. Som mest ingick 29 dagstidningar. Koncernen gick i konkurs 1992.

I systemet fanns och finns dessutom Arbetarnas Bildningsförbund med medlemmar som LO, SAP, HSB, PRO. 1999 sammanslogs folkparksrörelsen med folkets hus-rörelsen till Folkets Hus och Riksorganisationen Folkets Hus och Parker. Då var det mer än hundra år sedan rörelsen väcktes.

I Konsum – med start 1899 – hade arbetarrörelsen både detaljhandel och egna industrianläggningar. Och bokförlag. Och… Nu har KF 3,8 miljoner medlemmar, varav 900 000 direktanslutna.

1945 bildade KF Sveriges Oljekonsumenternas Riksförbund, som efter en fusionering med Bilägarnas inköpscentral växte till att på 1970-talet bli störst på mackbensin. OK hade oljekällor, tankbåtar och byggde ett eget raffinaderi. Fram till 1994 fanns KF kvar i ägarbilden till det som nu är Preem. Sedan 1999 drivs mackarna i regi av det hälftenägda bolaget OKQ8.

Riksbyggen – med bakgrund i lokala fackliga byggnadsgillen – bildades 1940 med syfte att bilda bostadsrättsföreningar, bygga och förvalta hus. Dess eget produktionsbolag fick 1956 namnet Byggfackens Produktionsbolag AB och genom fusioneringar blev BPA 1967 en storkoncern. Stående på konkursens rand såldes BPA 1993 och blev i stället privatägda PEAB.

Hyresgästföreningens historia går tillbaka till 1923 (och året efter bildades HSB som även agerade byggherre) och är förhandlingspart för nästan alla hyror i Sverige. Man kan bli medlem men även icke medlemmar får betala en hyressättningsavgift som tillfaller föreningen.

RESO AB bildades 1937 påpassligt nog samma tid som semesterlagstiftningen infördes. En växande verksamhet omfattade resebyrå, researrangör, hotell och anläggningar runt om i Sverige och även utomlands (Riva del Sol i Italien). Koncernen såldes 1991.

Folksam bildades 1908 och har över tid utvecklats till ett av Sveriges största försäkringsbolag. Rörelseanknytningen avspeglas i styrelserepresentation för LO, KF, Riksbyggen och HSB.

Sedan 1945 erbjuds även begravning i arbetarrörelsens regi. Fonus är nu störst i den svenska begravningsbranschen.

Systemet kan beskrivas som ett politiskt-ekonomiskt konglomerat som både genererade maktinnehav och erbjöd möjligheter till rent-seekingpå det offentligas bekostnad. Några exempel:

I SAP-istan ingick en egen reklambyrå. Folkreklam bildades 1947, blev sedan ARE-bolagen och kunde expandera i kraft av att ha en gynnad ställning i fråga om rätten att sälja annonsplats i kollektivtrafiken och i utomhusannonsering. Folkets Hus och Folkets Park var förstås givna kunder.

I socialdemokratiskt styrda kommuner favoriserades Riksbyggen som värd och BPA som byggherre. 1973 fick HSB och Riksbyggen skattelättnader i resultatutjämnande syfte. Det fick också Folkets hus. Och 1983 räddades ett krisande BPA genom att regeringen Palme löste kontraktsproblem i Algeriet i utbyte mot bistånd.

1970 ökades statsbidragen till Komvux och studieförbunden. Samtidigt fackliga kurser (allmän medlemsskolning) blev bidragsberättigade. Kurser i SAF:s eller LRF:s regi fick dock inte något stöd. 1973 infördes statsbidrag till PRO, men inte till någon annan pensionärsorganisation.

I slutet av 1960-talet radikaliserades SAP och systemet utvecklades i riktning mot ökad “partistatlighet”. I den bilden ingick en expanderande offentlig välfärdssektor, en växande statlig företagssektor och en lagstiftningsoffensiv riktad mot det privata näringslivet. Och mer av samma politiska vara hade det blivit utan det borgerliga regeringsskiftet 1976 och den därpå följande valsegern 1979.

Artikel i Smedjan 10 maj 2023.

Read More

Fortsatt osäkerhet om försvarsekonomin

By: admin
02-05-2023
Elisabeth Svantesson, Försvarsberedningen, Försvarspolitik, Nato, Pål Jonson

Vi lever i krigstid. I Ukraina är hotet från Ryssland blodig verklighet.

I Sverige pågår storövningen Aurora 2023 med syfte att slå tillbaka samme angripare. Trots att försvarspolitiken har verklighetsanpassats går dock fortfarande alltför mycket sin gilla gång. Men i det som är vår tid går det inte an att politiken drar benen efter sig. 

Med krigets Europa som bakgrund borde det inte vara möjligt att ÖB Micael Bydén på grund av penningnöd tvingas varsla om neddragningar i den ordinarie verksamheten. Det vill säga den yttre säkerhet som vid sidan av den inre säkerheten är statens två kärnuppgifter. Men så är det.

Försvarsberedningen reagerar rätt när den i rapporten ”Kontrollstation 2023” (Ds 2023:12) drar slutsatsen att nästa försvarsbeslut behöver tidigareläggas ett år. Alltså löpa från 2024 i stället för 2025 i akt och mening att ta höjd för ett nytt säkerhetspolitiskt läge. Beredningen har också rätt när den pekar på en rad ”oplanerade” externa och interna skäl till varför det innevarande försvarsbeslutet inte fullt ut kommer att gå i hamn. Pandemi, krig och dyrtid har ett pris.

Försvarsberedningen uttrycker också oro över rätt saker på att-göra-listan, inte minst personalförsörjningen. Å ena sidan slutar gränssättande personal över hela skalan (med stridspiloterna som paradexempel), å andra sidan gapar väldigt många platser på officersutbildningarna tomma. I framtidsbilden ingår dessutom att stora pensionsavgångar väntar.

Problemet är att Försvarsberedningen inte gör något åt saken – trots att Försvarsmakten har visat sig oförmögen att hitta lösningar på en sedan länge känd problematik. Sverige rustar upp men utan officerare leder satsningarna inte till avsedd krigsförmåga. Rejält höjda löner skulle vara en god början.

Det finns en bred enighet om att Sverige ska uppnå Natos tvåprocentsmål så snart som det är praktiskt möjligt. Regeringen har för sin del slagit fast att det ska ske senast 2026. 

Kontrollstation 2023 skapar dock osäkerhet om vad detta egentligen innebär för försvarsekonomin. Å ena sidan stadgar försvarsöverenskommelsen från 2022 att målet om två procent av BNP handlar om anslag till det militära försvaret. Å andra sidan vill man nu räkna med en rad kostnader som inte direkt är knutna till just det militära försvaret. 

Det är fullt naturligt att Sverige i och med det kommande Natomedlemskapet harmoniserar beräkningsgrunden för försvarsutgifternas andel av BNP. Däremot är det helt orimligt om detta får till konsekvens att man därmed väljer att tolka överenskommelsen från 2022 i ljuset av den nya beräkningsgrunden. 

Det handlar då om uppskattningsvis 20 miljarder kronor som skulle ”stjälas” från försvarsbudgeten. 

Här behövs ett snabbt klargörande från försvarsminister Pål Jonson om att finansdepartementet inte kan få avdöma frågan. Annars finns risken för att Elisabeth Svantesson agerar som Magdalena Andersson skulle ha gjort och håvar in miljarderna för egna politiska behov.

Den 3 maj kommer den norska Forsvarskommisjonen att rekommendera en kraftig upprustning av försvaret. I uppdraget har legat att se framtiden an i ett 10–20-årsperspektiv. I pengar räknat är slutsatsen att Norge måste växla upp från dagens nivå på cirka 1,5 procent av BNP, till att betala en försäkringspremie på cirka tre procent av BNP.

Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är Natos tvåprocentsmål inte längre ett tak utan snarare ett golv. Den insikten bör också Försvarsberedningen ta till sig. Två procent är bra. Tre procent är säkrare.

Ledare i Svenska Dagbladet 30 april 2023.

Read More

Norska utmaningar

By: admin
17-04-2023
Eirik Kristoffersen, Försvarspolitik, Nato, Norge

”Aldri mer!” Inte minst på årsdagen av den nazityska invasionen av Norge 9 april 1940 uttalas orden närmast rituellt, som en påminnelse om att aldrig mer vara så naiva som när landet den gången ockuperades. Efter Sovjetunionens fall kom dock ”aldri mer” att få en annan betydelse än vikten av att ha försvar nog för att kunna hålla gränsen. Kriget räknades ut som en möjlighet och ersattes av mantrat om evig fred i Europa.

1990 satsade Norge 3,4 procent av BNP på försvaret. Med det året som utgångspunkt uppgår den samlade ”fredsvinsten” genom relativt sett krympande försvarsanslag sedan dess till mer än 1000 miljarder norska kronor (i 2022 års priser). Då gick 6 procent av den samlade statsbudgeten till försvaret mot 3,8 procent i januari 2023.

Försvarsanslaget motsvarar nu 1,4 procent av BNP eller 76 miljarder. 30 miljarder saknas för att nå Nato:s tvåprocentsmål.

Men åtminstone 30 miljarder saknas också för att finansiera genomförandet av planlagda satsningar inom ramen för gällande Långtidsplan 2021–2024. Det konstaterar Forsvarets forskningsinstitutt (FFI) i den nyligen offentliggjorda Forsvarsanalysen 2023. Analysen är tänkt som en avstämning av balansen mellan uppgifter, struktur och ekonomi – och genom konkreta råd kunna fungera som ett realitetsorienterat korrektiv i den fyraåriga försvarsplanen

Inte minst i en tid med ökat samarbete med Norge inom Nato-ramen ger rapporten åtskilligt att tänka på.

***

Ryssland utgör den dimensionerande hotbilden. Att rysk konventionell militär förmåga i alla fall för tillfället både är försvagad och uppbunden innebär inte att den militära aktiviteten i nordområdena kommer att minska. Kärnvapen blir viktigare. Samtidigt lyfter man fram risken för påverkansoperationer och konfrontation under tröskeln för väpnad konflikt. Man pekar bland annat på vikten av att skydda infrastrukturen för olja och gas.

Med Finland och (sannolikt) Sverige i Nato följer stora geostrategiska förändringar. Norge har varit Nato i norr, men nu förskjuts fokus mot Östersjön och Baltikum. Det ställer nya krav på egen norsk förmåga. Samtidigt innebär de två nya medlemmarna att själva utgångspunkten för försvaret ändras. Allierade behöver inte inväntas genom uppehållande strid utan finns på plats. Vägen framåt handlar därför om att också tänka och organisera ett nordiskt försvar.

I rapporten går man inte närmare in på olika scenarier, men man ska under 2023 göra ett sådant arbete tillsammans med FOI. Att så sker kan väl också ses som en effekt av det kommande medlemskapet i Nato. På ett annat plan återspeglas detta till exempel i avtalet mellan flygvapencheferna i Sverige, Norge, Finland och Danmark om etableringen av en gemensam luftstyrka.

***

I rapporten efterlyser FFI ett klargörande av vilket operativt koncept som försvaret bör organiseras utifrån:

”Det første, og mest krevende, legger vekten på å kontrollere et operasjonsområde; det andre på å nekte en motstander å utnytte operasjonsområdet til sine formål.”

Båda har sina för- och nackdelar:

”De store fordelene med et kontrollkonsept er at det tydeligst søker å oppfylle Forsvarets oppgaver med å sikre norsk suverenitet og kontroll over norsk territorium, og at det kan lette innsetting av allierte landstyrker nær et stridsområde. Ulempene er at det kan eksponere store deler av Hæren i en tidlig fase, og at konseptet krever større økonomiske ressurser.
Et nektelseskonsept kan ha bedre utholdenhet, tilrettelegger for innsats fra allierte styrker med langtrekkende våpen og er i større grad økonomisk skalerbart. Den store ulempen er at norsk suverenitet og kontroll over deler av norsk territorium raskt kan gå tapt og senere må gjenvinnes med hjelp fra våre allierte.”

Slutsatsen är att:

”Med et strategisk endret Norden og et militært svekket Russland har begge konseptene bedre forutsetninger for å lykkes enn før. Konseptene er heller ikke gjensidig utelukkende – de vil ha en rekke kapabiliteter og taktiske operasjonstyper til felles.”

***

I analysen varnar FFI för bristande förmåga till högintensiv strid i norr och allvarliga förmågeglapp i fråga om luftvärn och antiubåtskrigföring. Man påminner också om brister i fråga om logistik och sjukvård. Med mera. Samtidigt betonas vikten av att ta tillvara de möjligheter som ny teknologi ger.

Analysen summerar ett mycket stort behov av (i alla fall i den öppna rapporten ej siffersatta) ökade försvarsanslag i den kommande Langtidsplanen 2025–2029.

Låt oss hoppas att ”Aldri mer” inte gäller tvåprocentsmålet utan att politikerna orkar se vad som kan vänta bortom nästa hörn. Till exempel i form tänkbara av strategiska chocker som återkomsten av en Trumptyp i Vita huset eller ett sönderfallande Ryssland.

Närmast i norsk försvarspolitik väntar avrapportering i maj-juni från Forsvarskommisjonen respektive Totalberedskapskommisjonen. Forsvarssjefen ska också komma med sitt Fagmilitære råd inför den politiska processen fram till beslut om Langtidsplanen i Stortinget.

Frågan är dock om inte Kristoffersens auktoritet har fått sig en knäck. Han blev inte hörd utan snarare överkörd av regeringen i fråga om rådet att ställa in den pågående upphandlingen av nya stridsvagnar. I stället för trögrörlig eldkraft hade han velat prioritera långräckviddigt luftvärn i kombination med lättrörliga helikopterburna styrkor. Dragkampen slöt med en beställning av något färre stridsvagnar än planerat.

Tröstpriset är att 56 Leopard 2A7 i stället för 82 i alla fall ger forsvarssjefen ett visst ökat finansiellt handlingsutrymme.

Krönika i KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 13 april 2023.

Read More

Vi lämnar illusionen om den eviga freden bakom oss

By: admin
17-04-2023
Aurora 2023, Bofors Testcentrum, Lena Rådström Baastad, Nato, Ukraina

Det finns många som tror att det inte existerar parallella världar som lever sida vid sida. De har fel.

Om några dagar inleds Aurora 23, som är den största militära övningen på 25 år med syfte att öka den samlade förmågan att stå emot ett väpnat angrepp i Sverige. Den genomförs i luften, på marken och till sjöss – och i samverkan med 14 andra stater.

Bakgrunden är känd. Det handlar om säkerhetsläget. Året var 2017 och orden formulerades av Försvarsberedningen i rapporten Motståndskraft: ”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige.”

Och: ”Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i Sverige närområde.”

Oron har inte precis lagt sig efter Rysslands storskaliga invasion av Ukraina den 24 februari 2022.

I en annan värld planerar Svenska Celiakiförbundet att stämma in Försvarsmakten inför DO. Problemet? Med bakgrund av att ÖB inte kan garantera utspisning av glutenfri kost nekas glutenintoleranta möjlighet att göra värnplikt.

Så blir det när egot eller egennyttan är större än riksintresset av säkerhet. Aktivister har tidigare gått runt i sina egna cirklar i samband med möjligheten till försvarsövningar på Göteborgs Skärgårdsskjutfält och Tofta skjutfält, liksom återetableringen av Upplands flygflottilj F16.

Konflikten mellan parallella världar har nått en ny höjdpunkt i Karlskoga med Länsstyrelsen i Örebro. Ingen har borde ha kunnat undgå att det råder ammunitionsbrist i allmänhet och i krigets Ukraina i synnerhet. Och inte heller att det görs stora ansträngningar för att i möta behoven. Men hindren är många, till exempel kapaciteten vid testanläggningar för robotar och artilleriammunition.

I EU finns summa tio och ett av dem, Bofors Testcenter, finns i Karlskoga. Gällande miljötillstånd sätter dock stopp för testning efter 18. Helger ska det var stängt. Om särskilda skäl föreligger kan dock undantag ges. Enligt Länsstyrelsen utgör dock inte det säkerhetspolitiska läget tillräckligt skäl för att göra undantag från den större bullerstörningen.

Bofors testcenter har dock inte givit slaget tappt. Landshövdingen Lena Rådström Baastad (tidigare socialdemokratisk partisekreterare) med länsrådet Anna Olofsson vid sin sida behöver göra en reality check. Elisabeth Svantesson har också möjlighet ryta till; hon sitter i insynsrådet och förstås även i regeringen.

Det hörs även en återkommande klagosång från vindkraftsnäringen om att Försvarsmakten hindrar utbyggnaden av miljönyttiga snurror till havs. Kort sagt, man blåser i rikets säkerhet.

Aurora 2023 är ett exempel på hur vi lämnar illusionen om den eviga freden bakom oss. Naiviteten avtar trots allt. Sverige rustar militärt och blir samtidigt successivt mer säkerhetsmedvetet. Men det är mycket tid som har gått förlorad – och som nu ska tas igen av den fortsatt ganska nytillträdda regeringen Kristersson.

Ett exempel av många är att förslaget om att staten ska ha möjlighet att av säkerhetsskäl stoppa utländska investeringar i svenska privata bolag. Förslaget emanerar från det regelverk som föreskrevs i en EU-förordning våren 2019. S-regeringen reagerade minst sagt passivt.

Paradexemplet är förstås Nato med S-märkt säkerhetspolitik hämtad från en parallell värld.

I kölvattnet på Turkiets segdragning klandrar Magdalena Andersson regeringen för att medlemskapet i Nato ännu inte är i box. Men Sverige hade kunnat bli medlem långt tidigare om Socialdemokraterna inte hade inlagt veto –intill dess det var politiskt omöjligt att upprätthålla partiets fundamentalistiska nej till medlemskap.

Krönika i Altinget 14 april 2023.

Read More

Fortsatt norskt krypande för Kina 

By: admin
09-04-2023
Erna Solberg, Huewei, Jonas Gahr Støre, Kina, Påverkansoperationer, TikTok, Xi Jinping

Det tillhör det diplomatiska protokollet att som Jonas Gahr Støre gjorde, gratulera Kinas nyutnämnde premiärminister Le Qiang. Att hoppas på mer handel och ökat kulturutbyte kan väl pressas in som en artighet, men däremot knappast att tillfoga: ”Kinas stöd och ledarskap är nödvändigt för att kunna möta de globala utmaningarna.”

Men det är typiskt för det norska kinasyndromet.

Den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo tilldelades 2010 Nobels fredspris. Som reaktion frös Kina i stort sett alla relationer och krävde ett knäfall för att tina upp relationerna. Det fick man nästan 2013 då utrikesminister Jonas Gahr Støre tog fram en vi-ber-om-ursäkt-text, men formuleringarna var så krypande att statsminister Jens Stoltenberg lade in sitt veto.

2014 tillträdde Høyres Erna Solberg som statsminister. Två år senare ingicks ett avtal som ledde till att Kina normaliserade relationerna. I avtalet slås det bland annat fast att Norge erkänner Kinas politiska system och intressen – och ska avstå från att underminera dem. I en kinesisk presskommentar konstaterades belåtet att norrmännen hade lärt sig en läxa.

När Liu Xiaobo dog i fängelse 2017 hördes inte ett pip från regeringen. Samma år kunde däremot fiskeriministern på besök i Beijing i ett tal utropa ”I love China”. Alla ville haka på ”Kinatåget”. I jakten på ett frihandelsavtal agerade den moraliska stormakten som en omoralisk småstat.

Något frihandelsavtal har det dock inte blivit och sedan i höstas ligger förhandlingarna nere på grund av kriget i Ukraina. Bromssträckan har dock varit lång. Så sent som våren 2022 ansåg sig regeringen oförhindrad att i två brev be Kina om att få exportera svinkött, mjölk och mejeriprodukter.

Erna Solberg å sin sida har fortfarande en ”soft spot” för China. I sitt tal på Höyres landsmöte förra helgen framhöll hon att Norge inte får bli beroende av Kina. Samtidigt lyfte hon fram fördelarna med bibehållna handelsströmmar – och då avsåg hon inte främst de ekonomiska vinsterna. I stället är det centrala att Kina därigenom tvingas till en viss grad av öppenhet mot resten av världen, och det ska ”sørge for at kinesere flest kan se hva et fritt samfunn er for noe”.

Det lämnar efter sig ett intryck av samma tankebana som vägledde den tyska Rysslandspolitiken: Wandel durch Handel.

I Sverige har Huawei har fått nobben. I Norge har man däremot valt att bara halvvägs ta till sig varningarna för att ha ”Xi Jinping” som leverantör av kritisk it-infrastruktur. Den avslappnade attityden går igen i datacentret Green Mountains kontrakt med Tiktok.

I försöken att demonstrera sitt oberoende i förhållande den kinesiska staten och kommunistpartiet ska Tiktok lagra data i en gigantisk anläggning i Hamar. Och möjligtvis sker detta till priset av att ammunitionstillverkaren Nammo inte får tillgång till nog ström att bygga ut sin produktion. Kort sagt, win-win för Kina.

Trots blinkande varningslampor för informationsläckage till den kinesiska staten och införda restriktioner mot appen i en rad länder, verkar Nasjonal Sikkerhetsmyndighet vara mer oroad för att säkerheten kring själva datalagret än säkerhetsproblemet Tiktok. Detta anses det dock vara för tidigt att ha någon synpunkt på.

Synd, eftersom myndigheten – om nationella säkerhetsintressen hotas –  kan råda Justitie- och beredskapsminstern Emilie Enger Mehl att agera. Eller inte.

Det tog fyra månader innan Stortinget efter upprepade frågor i början på året fick svar från Mehl om hon haft Tiktok på sin tjänstetelefon. Och så hade varit fallet. Dröjsmålet bottnade dock inte ovilja att dela information utan i hennes starka säkerhetsmedvetande, som gjorde att hon var försiktig med att berätta om sina digitala ”manicker”.

Justitie- och beredskapsministerns fel i förhållande till Stortinget bestod alltså i att ha varit allt för varsam. Hon gav inte heller uttryck för någon uppfattning huruvida appen utgjorde en risk eller om hennes data kunde ha kommit på kinesiska avvägar.

Mehl klargjorde dessutom att hon nu har appen bara installerad på en privat telefon. Men problemet är ju att så snart den installerats utgör den ett säkerhetshot. Oberoende av om den används aktivt eller inte kan användardata samlas in.Två andra norska ministrar har också haft Tiktok på jobbtelefonen. Båda har försvarat sig med att de bara varit sällanvändare. Alla tre har betonat att de bara följt då gällande råd från Nasjonal Sikkerhetsmyndighet. Bra att råden stramats upp. Det skulle också Kinapolitiken må bra av.

Ledare i Svenska Dagbladet 3 mars 2023.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.