Claes Arvidsson

Archive
Norge

In i dimman med Jonas Gahr Støre

By: admin
08-11-2021
EU, Jonas Gahr Støre, Kärnvapen, Nato, Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik

Nyblivne norske statsministern Jonas Gahr Støre kallas ibland för tåkefyrsten. I tåken av ord – orddimman – är det svårt att förstå vad han egentligen säger. Som när han i en intervju förklarade att oljefonden (världens största investeringsfond) är politisk. Uttalandet tolkades som att fonden skulle bli ett utrikespolitiskt verktyg för den nya regeringen.

Men detta hade Støre inte alls menat, utan det var endast ett uttryck för att fonden ägs av det norska folket och att ramarna bestäms av Stortinget. Strålande uttryckt, tyckte han själv.

Det blåste vänstervind i valet till Stortinget. Det märks förstås i Hurdalsplattformen som ligger till grund för den politik som Arbeiderpartiet och Senterpartiet ska minoritetsregera på. Offentlig sektor kommer att växa, arbetslivet att bli mindre flexibelt och Norge mer korporativistiskt genom en större roll för politiskt samarbete mellan regeringen, facket och arbetsgivarna.

I utrikes- och försvarspolitiken ligger de stora linjerna fast. Det utesluter dock varken förändring eller frågetecken.

Senterpartiet är motståndare till EES-avtalet, men i regeringsplattformen slås det fast att avtalet utgör grunden för relationen med EU. Norge ska inte heller lämna energisamarbetet ACER. Europamotståndarna får nöja sig med en utredning om vad EES betytt för Norge under de senaste tio åren, liksom vilka erfarenheter närstående land utanför EU har med andra avtal. Så svaret lär bli att EES är bäst. Om regeringen hade menat allvar borde medlemskap varit ett alternativ, men det är tabu.

I plattformen slås det fast att Norge inte ska söka medlemskap, men arbeta mer aktivt för att främja norska intressen genom det ”handlingsrum” som finns. Det kan betyda olika saker. I väldigt hög grad har det hittills inneburit att Norge valt en utanförskapsposition, inväntat EU-lagstiftning och sedan sökt att implementera den på ett ”norskt sätt”. Alternativet är att arbeta proaktivt i syfte att påverka i EU under själva lagstiftningsprocessen. Kort sagt, att även som icke-medlem följa en innanförskapslinje.

Det finns ett förslag om en ny utredningsinstruks (arbetsordning) för hur statsförvaltningen ska hantera EES som pekar fram emot en mer proaktiv hållning och ökad kunskap. Frågan är dock om Senterpartiet och Arbeiderpartiet vill göra förslaget till sitt.

Nordområdena är Norges viktigaste strategiska intresseområde och förhållandet till Ryssland bärs upp av begreppen avskräckning och lugnande. Efter annekteringen av Krim 2014 och det fortsatta kriget mot Ukraina beskrev den tidigare statsministern Erna Solberg det försämrade säkerhetspolitiska läget som ett nytt normaltillstånd. Till saken hör en norsk hotbild med Ryssland i centrum, inkluderande militär uppladdning, GPS-jamming, cyberangrepp på Stortinget och press mot norsk suveränitet över Svalbard.

Det nya läget har inte uteslutit grannsamarbete kring fiskeri och sjöräddning, men för regeringen Solberg har det stått i vägen för en normalisering av relationerna med Ryssland.

Arbeiderpartiet har inte direkt fronderat när det gäller utrikespolitikens innehåll (sanktioner med mera), men har haft en mjukare retorik och hävdat att regeringen har varit för hård i sin. Inte minst gäller det partiledaren själv, vars stora triumf som utrikesminister var delningslinjeavtalet mellan Norge och Ryssland i Barents hav 2010. Nu ska det bli mer dialog.

Faktiskt hade Støre knappt mer än hunnit tillträda förrän utrikesminister Lavrov gjorde ett oplanerat besök i Oslo på sin väg tillbaka från Barentsrådets möte i Tromsø.

Det är ett illa tajmat linjeskifte att Norge ska följa i den svenska regeringens fotspår och söka observatörsstatus när staterna som står bakom FN-konventionen om förbud mot kärnvapen möts nästa år. Men faktum är att det kunde ha blivit värre än så. Partiledningen har fått kämpa för att Arbeiderpartiet inte skulle sälla sig till de sex partier (inklusive Senterpartiet) i Stortinget som alla tidigare har gått in för förbud.

Ett undertecknande skulle stå i strid med Norges förpliktelser i Nato. Inget annat Nato-land gör heller som Norge. Alliansens linje är ju att den förbehåller sig rätten att ha kärnvapen så länge andra stater har det. Kärnvapen är ett nödvändigt ont. Støre har å sin sida tidigare betonat att han själv som utrikesminister var med om att starta förbudsprocessen – och hävdat att om regeringen Solberg inte hade hoppat av förhandlingarna skulle fördragstexten ha kunnat skrivas på ett Nato-anpassat sätt. Det bidrar inte till att dimmorna skingras.

Ledare i Svenska Dagbladet 7 november 2021.

Read More

Storpolitik bakom norsk Nobelkonflikt

By: admin
13-07-2021
Arktis, Erna Solberg, Kina, Liu Xiaobo, Nobels fredspris, Nobelstiftelsen, Norge, Stortinget

Politisk fars är sällan roligare än att skrattet ofta fastnar i halsen. Så förhåller det sig också med den som utspelats med Nobelstiftelsen i Stockholm, den norska Nobelkommittén i Oslo och det norska Stortinget på scen. Till synes handlar dramatiken om ett stödanslag till fredspriset men det räcker med att skrapa på ytan för att se storpolitiken i det hela. Det saken gäller är det norska Kinasyndromet.

Nobelstiftelsen står för prispengar och festnota för alla Nobelprisen. Fredspriset är dock inte knutet till någon vetenskaplig alma mater som står för ramkostnaderna i samband med korandeprocessen. I stället dras Nobelstiftelsen med dryga kostnader för att hålla i stånd den historiska byggnaden från 1905 som hyser Kommittén, institut och bibliotek. Kostnader som tär på egenkapitalet.

Stiftelsen har velat sälja, dra in mer än 100 miljoner och hyra ett enklare viste. Inte populärt. I stället inledde Nobelkommittén sonderingar med Stortinget om att öka det till biblioteket öronmärkta årliga driftstödet från 1,5 till 8 miljoner NOK. I vanliga fall brukar ju inte några miljoner hit eller dit spela någon roll, men nu utbröt ett akut fall av beröringsångest.

Stortingsförvaltningen klargjorde att en formell hänvändelse till dess presidentskap inte var önskvärd. I stället borde en sådan gå till finansutskottet – och brevet från Nobelkommittén gick i väg. Men inget svar kom. Förklaringen var enkel. Brevet hade av någon anledning inte kommit fram. För att undvika en upprepning lämnade Nobelkommittén i slutet på april in en kopia direkt till Stortingets postcentral med en påklistrad post-it-lapp om att brevet kommit på avvägar. Denna gång kom svar direkt. Frågan borde gå till partigrupperna eller till Stortingets administration.

Stortingspresidenten har förklarat att Nobelkommittén borde agera likt vilken annan aktör som helst som vill ha något från politikerna. Hon och andra har dessutom flaggat för att ett ökat anslag skulle medföra frågor om Nobelkommitténs oberoende (ledamöterna utses av Stortinget men dessa håller sedan avstånd till politiken). Från Fremskrittspartiets sida har man direkt knutit frågan om anslag till risken för att stöta sig med Kina.

Men så blev hela historien avslöjad av Dagens Næringsliv och diskussionen tog en annan riktning. Inför ”hotet” om att även Fredspriset skulle delas ut i Stockholms konserthus – och med hög internationell skamfaktor – vaknade politikerna till liv. De ser nu ut att vilja ta det ansvar som Stortinget påtog sig när man tackade ja till Alfred Nobels testamentsgåva.

Farsens bakomliggande drama går tillbaka till 2010 då fredspriset gick till den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo. Trots att Nobelkommittén är oberoende rasade Kina, och hävdade att det i själva verket var Stortinget som stod bakom valet av pristagare. Det ledde till att Norge – politiskt och ekonomiskt – hamnade i Kinas frysbox. Trots idoga försök att tina upp relationerna skedde detta först efter ett häpnadsväckande norskt knäfall inför diktaturen.

2016 skrev regeringen Erna Solberg under ett avtal som ledde till att Kina började normalisera relationerna. Här slås det bland annat fast att Norge erkänner Kinas politiska system och intressen, och ska avstå från att underminera dem.

I kinesisk press konstaterades att norrmännen hade lärt sig en läxa.
När Liu Xiaobo året efter dog i fängelse hördes inte ett knyst från regeringen. I stället mötte Solberg kritiska frågor med svaret att det är ”en menneskerett for politikere å ha ferie”. Och på den vägen har det varit. Från norsk sida har man legat lågt i rollen som moralisk stormakt. Nu senast var Solberg skeptisk till att Nato för upp Kina på dagordningen.

2013 släpptes Kina in som observatör i Arktiska rådet. 2014 började Kina tala om att etablera sig som en ”polar stormakt” med sikte på en ”arktisk silkesväg”. Kina har satt upp en forskningsstation på Svalbard och visat intresse för att köpa in sig i olönsam gruvdrift. Militärstrategiskt har Arktis stigit i graderna i Kina. I regeringens handlingsprogram från hösten 2020 för Nordområdena finns visserligen Kina med, men det ökade kinesiska intresset för Arktis problematiseras aldrig. Tyngdpunkten ligger i stället på att utveckla samarbetet.

Det får också sägas vara anmärkningsvärt att universitetet i Oslo ingått avtal med Fudan-universitetet (samma universitet som planerar ett campus i Orbáns Ungern) om etableringen av ett gemensamt forskningscentrum. Det uttalade syftet är att ”tjene som en bro og en plattform for å fremme akademisk samarbeid mellom Kina og Europa, mer spesifikt mellom Fudan og universiteter i Europa om temaer av særlig interesse for alle parter”.
Det är symptomatiskt för Kinasyndromet att saken först gick under radarn, men också att universitetet – när det kom kritik – visat noll insikt om hur problematiskt samarbetet är. Kinesiska forskare är ju inte fria.

På plats i Beijing 2017 utropade den dåvarande fiskeriministern ”I love China!” Norge behöver ett omtag i Kinapolitiken – även om det sätter punkt för hoppet om ett frihandelsavtal med Xi Jinping.

Publicerad i Svenska Dagbladet 9/7 2021.

Read More

Epoken Erna Solberg närmar sig sitt slut

By: admin
21-06-2021
Erna Solberg, Fremskrittspartiet, Høyre, Jonas Gahr Støre, Norge

Det senaste året har pandemin överskuggat det mesta i Norge. Allas liv har skakats om. 785 har ryckts bort. Sett i relation till den svenska coronastatistiken med 14 652 döda är dock talen snarast en bekräftelse på att Høyreregeringen Erna Solberg har hanterat krisen bra. Trots pandemin är dessutom situationen på arbetsmarknaden jämförelsevis god och ekonomin är åter i gång. Hon fortsätter också att vara den politiker som norrmännen helst vill se som statsminister efter stortingsvalet i september.

Men om inte ett mirakel inträffar kommer valet ändå att bli slutpunkten för Solbergs tid som statsminister

Høyres partiledare Erna Solberg tillträdde som statsminister 2013 i ledningen för en minoritetsregering med det högerpopulistiska Fremskrittspartiet (FrP) – och med det socialliberala partiet Venstre (V) och Kristelig Folkeparti (KrF) som stödpartier. Efter en knapp valseger 2017 för de ”blåblå” tog Venstre steget fullt ut och klev in i regeringen. I januari 2019 gjorde KrF samma vägval.  Därmed hade Solberg förverkligat sin politiska dröm att bilda en majoritetsregering av, som det heter, icke-socialistiska partier. 

Det var historiskt. Lyckan varade ett år. 

Pressat av fallande opinionssiffror fick FrP ett allt mer akut behov att få slå sig lös politiskt. Siv Jensen – partiledare och finansminister sedan 2013 – klagade över att politiken hade blivit för ”grå”. Det som fick bägaren att rinna över, och som i januari 2020 fick FrP att lämna regeringen, var en konflikt i regeringen om hemtagning av en norsk IS-mamma från Syrien.

Vägen fram från 2013 har varit minst sagt skakig. Statsministern har svalt upprepade voteringsförluster i stortinget med ett leende. Ibland har partiledare i kvartetten – inklusive Solberg själv – offentligt opponerat mot vad samma person i rollen om minister fattat beslut om. FrP:s stortingsgrupp har gått emot den egna regeringen.  Svajigheten kan också illustreras med att Solberg nu är inne på sin sjunde justitieminister (de sex första var från FrP).

Som politisk konstellation kan olikheten mellan partierna – för att göra en jämförelse med Sverige – snarare föra tanken till januariavtalet än till Alliansen. Till skillnad från båda dessa har det dock inte funnits någon gemensam stor berättelse eller gemensamt politiskt uppdrag. Detta understryks exempelvis av att skälet till att V och KrF först valde rollen som enbart samarbetspartier, var att de inte ansåg sig kunna sitta i en regering tillsammans med FrP. 

Likväl har Solberg lyckats behålla sitt regeringsunderlag från 2013 intakt (även sedan FrP lämnat regeringen). Genom ett skickligt politiskt hantverk har hon fått de olika partierna i fyrklövern att ställa sig bakom det som egentligen är egna ”tabufrågor”. Ett exempel är att FrP ställde sig bakom miljöpolitiken. Andra exempel är att Venstre har välsignat en skattesubventionerad satsning på utvinning av olja och gas, och att KrF har svalt mer restriktioner i invandringspolitiken.

Det sammanhållande kittet har varit en generös användning av medel från Oljefonden (Statens pensjonsfond utland), som fyller gapet mellan statsbudgetens utgifter och intäkter. 

Oljefonden som upprättades 1990 har växt till att bli världens största statliga förmögenhetsfond med ett värde av 11 400 miljarder norska kronor. Fonden får inte äga norska företag – men äger i genomsnitt 1,4 procent av alla börsnoterade företag i världen.

2013 fylldes statsbudgeten på med cirka 150 miljarder norska kronor från oljefonden och 2019 hade tillskottet stigit till 225 miljarder. 2021 tar man ut 400 miljarder. Förklaringen till den senaste rekordökningen heter förstås Covid-19 och de stödåtgärder som sjösatts. De breda överenskommelser som ingåtts i stortinget har dock även haft inslag som egentligen inte är pandemirelaterade, men ”trevliga” att ha.

Inför valet 2013 hamrade Arbeiderpartiet in budskapet att det som väntade var ett av de viktigaste vägvalen sedan andra världskriget. Det var inte någon ände på den förskräckelse som väntade vid ett regeringsskifte. Visserligen var det en bred reformagenda som Høyre gick till val på men långt ifrån något systemskifte. Agendan – och retoriken – var borgerlig och med en stark social profil.

Visst ingick liberaliseringar, men berättelsen var inte ideologiskt laddad. Det som utlovades var ”bedre løsninger”. Ett slags problemlösningspragmatism som bottnade i viljan att få ”ett samfunn med muligheter for alle”. Samtidigt undveks strider som var förlorade på förhand, som till exempel villkoren i sjukförsäkringen, som innebär 100 procent ersättning från dag ett och driver upp sjukfrånvaron. 

Ibland har man nått fram med reformambitionerna – ibland inte. Det blev inget söndagsöppet i butikerna. Och nu senast gick regeringen på pumpen i fråga om att avkriminalisera användningen av narkotika. 

Inom sjukvården har patientmakten ökat genom införande av ”fritt behandlingsval” – i händelse av kö i den offentliga vården kan man söka sig till ledig kapacitet hos privata eller ideella aktörer. I skolvärlden har lärarutbildningen kompetenshöjts och gymnasieeleverna kan inte längre ha hur hög frånvaro som helst och ändå få betyg. Och ja, frånvaron har gått ned.

På arbetsmarknadsområdet har man velat komma till rätta med en relativt sett låg sysselsättningsgrad. Ökad flexibilitet i fråga om korttidsanställningar och arbetstider syftade till att öka arbetsutbudet genom att sänka trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden. 

Motvinden illustreras av att de fackliga organisationerna utlyste generalstrejk i protest.

Numera byggs fler vägar och mer rationellt. Järnvägen drivs mer kundorienterat – och till lägre kostnad – efter att ha konkurrensutsatts. Viljan att öppna upp för privata utförare av välfärdstjänster har däremot runnit ut i sanden. Motståndet är för starkt.

2013 hade Norge 427 kommuner, varav väldigt många i praktiken saknar befolkningsunderlag för att ge den lagstadgade lika tillgången till välfärdstjänster. En utredning landade på ca 100 kommuner där de minsta skulle ha 15 000 – 20 000 invånare. 2015 fattade ett enhälligt storting beslut om att en kommunreform skulle genomföras – primärt på frivillig basis och med ekonomiska incitament, men i nödfall med tvång. Sosialistisk Venstre och Senterpartiet gick dock inte med på tvång.

I stället för att bli ett paradexempel på ”bedre løsninger” har reformen blivit ett rejält sänke för regeringen. Resultatet har blivit en blygsam reducering av antalet till 356 – och en massa politiskt bråk på vägen. Norges minsta kommun Utsira ståtar med 192 invånare. 2017 sjösattes en regionreform som minskade antalet fylken från 19 till 11. Ännu ett sänke. 

Också på flera andra områden, exempelvis domstolsväsendet, där reformidén har varit att öka effektiviteten genom större och mer bärkraftiga enheter, har regeringen drabbats av samma oblida öde. I stället för att uppfattas som bättre möjligheter för alla har reformerna hamnat i det politiska bakvatten som heter centralisering och elitprojekt. 

En bättre beredskap var 2013 ett av de valvinnande löftena. 22 juli-kommissionens granskning av terrordåden i Oslo och på Utøya 2011 blottlade ett pärlband av inkompetens, brist på genomförande av fattade beslut och beredskapsplaner som inte hade fullföljts.  Polisreformen har syftat till att både öka den operativa beredskapen och tillföra nya kompetenser för att möta nya former av kriminalitet. Men även den reformen har malts ned i centraliseringskvarnen. 

Kritiken mot regeringen Stoltenberg har dessutom kommit i retur när pandemin visat att den norska beredskapen inte var god.

Regeringarna Solberg har sänkt skatter och avgifter med 34 miljarder norska kronor, men bara naggat förmögenhetsskatten i kanten. Det säger onekligen en hel del att när Høyres partikongress senast 2020 beslutade att den skulle tas bort, blev svaret från partiledaren att det tänkte hon inte alls göra.

Sociala bidrag har både minskat och ökat – framför allt med syfte att öka incitamenten för att komma i arbete. Det har väckt ramaskrin.

Den offentliga sektorn har växt från 55 procent av BNP till 60 procent (vilket kan jämföras med knappt 50 procent i Sverige). Nästan en tredjedel av de sysselsatta arbetar i offentlig sektor. Till bilden hör att staten står som ägare till en tredjedel av värdet på Oslobörsen. Och några privatiseringar har inte ägt rum.

Systemskifte stod aldrig på Erna Solbergs agenda utan vägen fram har handlat om att göra Norge till ett bättre fungerande land – men i relation till ambitionerna har man knappast nått fram. Förklaringen till reformresistensen kan sökas i den politiska kulturen och det politiska systemet. En annan faktor står att finna i den norska ekonomin. Som den tidigare statsministern Jens Stoltenberg en gång formulerade saken:

Å få lov til at bli født i Norge er på en måte som å vinne på Lotto.

Så Norge är på många sätt ”Annerledeslandet”. Statens roll och synen på den skiljer sig från den i Sverige. Samtidigt är nationalismen mycket starkare. EU-folkomröstningen 1994 resulterade i ett nej till medlemskap – allt medan EES-avtalet har fortsatt att löpa. Frågan om nationell suveränitet (selvråderetten) dyker alltid upp när det kommer reformimpulser i form av tvingande EU-direktiv. Skallet går mot Bryssel. Undantaget som ”bekräftar regeln” är Norges val att ansluta sig till EU:s klimatmål för 2030.

På Aktuellts väderkarta finns inte en enda ort utmärkt. På den norska motsvarigheten Dagsrevyen är 56 platser namngivna. Det är en symbol för att landsbygden och lokalpatriotismen har en helt annan politisk tyngd i Norge än i Sverige. I det perspektivet – och ständigt återkommande i inte minst i Senterpartiets retorik – har Solbergs ”bedre løsninger” omformuleras till en berättelse om centralisering i regi av Oslo-eliten. 

Regeringen Solbergs handlingskraft har paradoxalt nog drabbats av Arbeiderpartiets försvagade ställning i opinionen. Det norska socialdemokraterna har gång efter annan abdikerat från sin statsbärande roll genom att hoppa av reformer som man ursprungligen röstat för. Den förlorade balansen kan illustreras av att Arbeiderpartiet nu ställer sig bakom byggandet av Nord-Norgebanen, som till ett lågt räknat pris på 130 miljarder norska kronor kommer att bli både en  samhällsekonomisk och miljömässig förlustaffär.

Dessutom har det politiska systemet korporativistiska inslag som bidrar till reformresistens. ”Trepartssamarbetet” mellan å ena sidan regeringen och å andra sidan löntagar- och arbetsgivarorganisationerna kan innebära en fråga i praktiken är färdigförhandlad innan den går till stortinget. Till särdragen hör dessutom att regeringen förhandlar med bondeorganisationerna om deras ”lön”, som sedan stadfästes i stortinget. Och ja, en hög tullmur skyddar jordbruket från konkurrens.

Politiken påverkas av att den norska ekonomin står och faller med råvaror. Det ger både fiskelobbyn och oljelobbyn särintressemakt. Nu senast har LO och NHO presenterat en gemensam vägkarta för det gröna skiftet; man vill ha fortsatta skattesubsidier för att driva den största utsläppsindustrin vidare och subsidier för att genom elektrifiering av oljeplattformarna för att minska utsläppen.

Och så finns förstås bakdörren som gör det möjligt att smita från problemen. Lottovinsten i form av oljefonden.

Grundtanken är att fonden ska vara ett instrument för motkonjunkturpolitik, men i verkligheten inbjuder den också till medkonjunkturpolitik. 2001 infördes därför en ”handlingsregel”, som nu stadgar att uttaget ur fonden i genomsnitt inte får överstiga den antagna realavkastningen på tre procent. Därmed ska inte fondens värde urholkas. Det är förstås en utmärkt idé med en ”Rainy day fund”, men i Norge regnar det alltid. 

När ett begrepp som ”spleiselag” (knytkalas) dyker upp i debatten brukar det betyda att staten ska gå in med medel. Det är den norska definitionen av delningsekonomi. Utgiftskoalitioner är lätta att hitta – till skillnad från motsatsen.

En riktig kris skulle kunna bryta reformresistensen men möjligheten att ”köpa” sig fri ur den gör att krisen aldrig blir på riktigt. Förändringstrycket blir därefter.

I finansdepartementets med fyra års intervall återkommande Perspektivutredning varnas för en framtid där oljeintäkterna faller och kostnaderna för den gröna omställningen i alla fall kortsiktig ökar utgiftstrycket – samtidigt som allt färre i arbete ska försörja allt längre levande äldre. Ser man framåt leder det till att även med uttaget av hela Oljefondens avkastning kommer det inte att räcka för att betala ”kalaset” utan man kommer att tvingas att ta av fondens kapital. Från kommande generationer. På tvärs mot syftet.

Men framtidsspaningen blir mest en politisk ritual.

I Sverige stod varningarna som spön i backen före och efter Stortingsvalet 2013. Det som väntade med Fremskrittspartet i regeringsställning beskrevs i medierna närmast som katastrof för demokratin. Det dystopiska stämningsläget fångades i en artikel i Dagens Nyheter av kulturskribenten Henrik Arnstad:

För första gången någonsin har ett utpräglat rasistparti av egen kraft tagit sig till regeringsställning i Norden. Valet i Norge – och den nya regering som blir resultatet – blir därmed en mörk händelse i Europas historia.

Så hur har det blivit? Åtta år senare är väldigt mycket sig likt. Och efter höstens stortingsval blir det ännu mera likt hur det var 2013. Återställare är en gemensam passion för en annars heterogen samling av fem partier som i någon konstellation sannolikt kommer att ta över. Alltmedan det politiskt splittrade Arbeiderpartiet vankar vilset omkring med ”tåkefyrsten” Jonas Gahr Støre som ledare och trolig ny statsminister.

Publicerad i Smedjan 18/6 2021.

Read More

Hon var inte bara en mor

By: admin
18-06-2021
IS-mammor, Lagstiftning, Norge, Sverige, Terrorism

Vi kompromissar inte med personer som frivilligt har anslutit sig till en terroristorganisation – och därför lämnar vi Høyre-ledaren Erna Solbergs koalitionsregering.

Det var beskedet från Fremskrittspartiets Siv Jensen i januari 2020. Politiken i allmänhet var för grå och nu hade bägaren runnit över. Detta efter beslutet att hämta hem en norsk-pakistansk kvinna och hennes två barn från fånglägret al-Hol i nordöstra Syrien – därmed också ge efter för det som i praktiken var ren och skär utpressning.

Att ta hand om disken, byta blöjor och se till att maken kunde vila upp sig efter arbetsdagen innebar dessutom att hon gjorde det möjligt för mannen att strida. Kort sagt, hon var inte bara en mor utan en terroristhemmafru. 

Kvinnan var en av de runt hundra norska medborgare – allra mest män – som tog sig till Syrien för Jihad. I Sverige gjorde omkring 300 personer samma livsresa. Regeringens bud hade varit att endast hämta den då fyraåriga sonen som uppgavs vara svårt sjuk, men modern krävde att alla – eller ingen – skulle flygas till Norge.

Vid ankomsten till Gardemoen greps hon för misstanke om att ha varit ansluten först till al-Nusrafronten och sedan till IS. Efter att ha suttit häktad mer än 400 dagar dömdes hon nyligen i första instans till tre och ett halvt års fängelse. Hon har överklagat.

Den 29-åriga kvinnan lämnade Oslo 2013 för att vara tillsammans med sin norskfödde man Bastian Vasquez i Syrien, som hon gift sig med på Whatsapp. Mannen hade lämnat Norge året innan. Efter hans död i samband med bombtillverkning 2015 hann hon med ytterligare två äktenskap.

Propagandans ”Familjevänliga Jihad” innebar i verkligheten att bli utsatt för både fysiskt och psykiskt våld. Sexuella övergrepp ingick. Och hon hade inte rörelsefrihet. I rätten förklarade hon – nu klädd som en vanlig Oslojente – att hon inte stöttat IS, att hon ångrat flytten till Syrien och att hon bara hade varit en enkel hemmafru i kalifatet.

Oslo tingsrätt höll inte med. Hon visste vad IS stod för och var införstådd med vilket slags liv hon reste till. Att ta hand om disken, byta blöjor och se till att maken kunde vila upp sig efter arbetsdagen innebar dessutom att hon gjorde det möjligt för mannen att strida. Kort sagt, hon var inte bara en mor utan en terroristhemmafru.

Som också påpekats spelar IS-kvinnor roll i propagandakriget, i rekryteringen och faktiskt även som deltagare i strid. Och förstås ingår det i uppdraget att föda nya IS-krigare.

Kvinnan dömdes med stöd i strafflagen §136 som kriminaliserar aktivt deltagande i en icke-statlig militär verksamhet i utlandet eller förberedelse till detta. Med det avses att bilda, delta i, rekrytera till, bidra ekonomiskt eller bistå med annat materiellt stöd till en terroristorganisation.

I Sverige hade hemmafruterroristen bara kunnat återuppta sitt gamla liv.

Norge införde en ny terroristlag 2013. Sju år senare infördes den svenska motsvarigheten som med samma skärpa kriminaliserar ”samröre” med terrororganisationer till exempel i form av vapenhantering och uthyrning av mark. 2016 skapades det lagrum i vilket den norsk-pakistanska kvinnan dömdes. I Sverige kommer den lagändringen att träda i kraft tidigast 2023

Terroristbrottslagstiftningen har skärpts över tid och det är förstås bra. Likväl finns det anledning att grubbla både över regeringen Löfvens saktfärdighet och betydelsen av att man till vänster i politiken närmast rutinmässigt drar islamofobikortet. Allt i perspektiv av exempel som MP-ministern Mehmet Kaplan, det mångåriga drevet mot terroristforskaren Magnus Ranstorp och SR-fallet med reportern som föll för den islamist hon skulle granska.

Det är inte någon dålig framtidsspaning att ”vi var naiva” är ett uttryck som kommer att gå i repris. 

Krönika publicerad i Altinget 14/5 2021.

Read More

Det som er typisk norsk, kan ha svensk opphav. Selv nasjonale markører!

By: admin
09-06-2021
17 Mai, Andra världskriget, Nationalism, Nordiskt samarbete, Norge, Sveriges nationaldag, Unionen mellan Sverige och Norge

I dag feirer Sverige sin nasjonaldag. Vi feirer at 6. juni 1523 ble Gustav Vasa valgt til svensk konge, og at det dermed ble satt punktum for Kalmarunionen mellom Sverige, Danmark og Norge. 

Sverige ble igjen et selvstendig land og har altså vært en egen nasjonalstat i snart 500 år. Men dagen feires også til minne om forfatningen fra 1809.

Den kan riktignok ikke likestilles med den langt mer demokratiske norske grunnloven fra 17. mai 1814, men den inneholder blant annet et sterkt maktfordelingsprinsipp. Selve feiringen kan heller ikke sammenlignes med 17. mai. 

I 1983 fikk Svenska flaggans dag, som denne dagen kalles, status som nasjonaldag. I 1996 ble den salutteringsdag, og først i 2005 en «rød» dag, altså helligdag.

Underkommunisert

Det er nok etterhvert blitt noen flere som feirer dagen, men det er langt færre svensker enn nordmenn som feirer nasjonaldagen sin. Og det er sikkert enda færre som vet hvorfor det er akkurat 6. juni. 

Den beskjedne nasjonaldagskaken med svensk flagg på, Sverigebakelsen, er et symbol så godt som noe på at festen ikke er den samme på begge sider av kjølen.

Det blir av og til sagt at den svenske nasjonalismen består i at det ikke finnes noen nasjonalisme. I Norge – med en annen historisk erfaring i bagasjen – er nasjonalismen ingen mangelvare.

Den påvirker i begge tilfellene hva som blir løftet frem, og hva som ikke får helt plass i den nasjonale fortellingen. I Norge er «svenskheten» – i form av påvirkning og nærvær – det som er underkommunisert. Hva kan da være mer passende på den 6. juni enn å minne om hva denne består av? 

Svensk opphav

Personalunionen med Sverige fra 1814 ble innført med tvang, men i årene frem til skilsmissen i 1905 ble den norske grunnloven beholdt, og landet opplevde en sterk økonomisk, sosial og kulturell utvikling. Motstanden mot unionen var heller ikke kompakt. 

Et eksempel på det: Tittelen på den opprinnelige versjonen av Bjørnstjerne Bjørnsons «Ja, vi elsker dette landet» fra 1859 var «Norsk Fædrelandssang». Sangen var tilegnet «Norges Konge og Hans Majestæt Kong Karl». Men ikke alle vers synges. 

Det som er typisk norsk – selv nasjonale markører – kan ha svensk opphav. For eksempel Hans Majestet Kongens Garde i mørkeblå uniformer med utsmykning og tilbehør laget etter svensk gardemodell av 1886.

Hatten (en slags skalk i filt med fjærpryd av svart bøffeltagl) ble designet av unionskongen Karl XVs hustru dronning Louisa.

Stortinget ble tegnet av svenske Emil Langlet, og svenske arkitekter og byggmestere sto bak mye av det historiske Oslo som er så vel hegnet om. Disse kulturmiljøene ble senere bevart av Arno Berg. Denne svensken ble Oslos første byantikvar.

Hjelp under krigen

Et annet eksempel på en nasjonal markør er «Norge i rødt, hvitt og blått» fra 1941. Melodien er hentet fra den svenske «Obligationsmarschen» fra 1940, som skulle få svenskene til å kjøpe såkalte försvarsobligationer for å styrke det svenske forsvaret.

Det er mye å si om den svenske ettergivenhetspolitikken under andre verdenskrig, men også mye å legge til: Mottak av 50.000 norske flyktninger, dannelse av polititroppene, De hvite bussene. Eller politidirektør Harry Söderman, som reiste fra Stockholm og befridde Grini på eget initiativ 8. mai 1945.

Til bildet hører også Svenska Norgehjälpen med presten Axel Weebe som sentral figur. Hjelpeinnsatsen begynte beskjedent høsten 1942 med at et førtitalls barn fikk et daglig måltid mat i Margaretakyrkan i Oslo. 

Da det ble satt punktum for bespisningen etter krigsslutt, var det blitt servert 164. 256 dagsporsjoner «svenskesuppe» på 1119 steder rundt om i Norge.

Hotel Cæsar og Fleksnes

Med det svenske i Norge har det seg litt som med den svenske finansfamilien Wallenbergs valgspråk: virke, men ikke synes. Ikonet Fleksnes hadde en svenske i bakgrunnen, og senere var det to svensker som sto bak TV 2s langtidssuksess Hotel Cæsar.

Og apropos Wallenberg: Familien Wallenberg var med på å finansiere viktig industrisatsing med Norsk Hydro i 1905 og Orkla i 1904. Nå er Sverige det landet som foretar de største direkte investeringene i Norge.

De fleste store svenske virksomheter er på plass. Norge og Tyskland konkurrerer om å være Sveriges største eksportmarked.

Feiringen av Luciadagen, fastelavensriset og maiblomsten kommer alle fra Sverige, akkurat som dansebandmusikken. Evert Taube er bare én av mange svenske visediktere i den norske visekanonen.

Det daglige

Påvirkning og nærvær merkes også i det daglige på annen måte. Norsk språk er fullt av lånord fra svensk, for eksempel kjendis, finkultur, kompis, sosialgruppe, venstrevridning. Mange bil-ord er hentet fra svensk, og det samme gjelder innenfor idretten.

Svensker har innvandret til Norge i bølger. Noen har skrevet seg inn i historien – og spennvidden er stor. 

Teatersjefen på Christiania Theater Ludvig Josephson regisserte selv den første oppsetningen av Peer Gynt i 1876, og han bidro dessuten til den siste versjonen. Denne svensken var den som på alvor fikk satt Ibsen på det norske teaterkartet.

Sten Ekroth var mannen som midt på 1960-tallet sto bak dannelsen av Norges første virkelige popband, The Pussycats. Senere spilte han en aktiv rolle i å påvise at et justismord var blitt begått i saken mot den drapsdømte Per Liland. 

I 1994 fikk Ekroth rett. Som et resultat av det ble Kommisjonen for gjenopptagelse av straffesaker dannet.

Svenske innvandrere

Svenske innvandrere har skrevet norsk historie. Sosialhistorie. Krigshistorie. Kulturhistorie. Politisk historie. Pophistorie. Gastronomhistorie. Sportshistorie. Vært med på å bygge landet. Og både Haakon VII og hans barnebarn Harald V har svenske Bernadotte-prinsesser som mødre.

Og skal man tro en undersøkelse fra World Value Survey, blir nordmenn stadig mer like svensker rent verdimessig.

Graffitien «Partysvensker go home» fra 2008, som nå er borte, fikk etterhvert et tillegg. Under originalteksten ble det stilt et retorisk spørsmål: «Men Norge er jo svensk?»

Å minne om «svenskhetens» betydning for Norge kan kanskje fremkalle storsvensk-vibber hos nasjonalt overfølsomme nordmenn. Men i seg selv viser jo dette først og fremst hvor nær landene står hverandre og hvor godt forholdet er.

I unionstiden var det en fiksjon å snakke om broderfolk. Til tross for søskenkrangel er det i dag en realitet.

Oversatt fra svensk av Bjørg Hellum. 

Publicerad i Aftenposten 6/6 2021.

Read More

Gnisslet bekräftar närheten

By: admin
18-05-2021
17 Mai, Nationaldag, Nordiskt samarbete, Norge

e långa köerna utanför Vinmonopolet påminde om hur det brukade vara dagarna före det norska nationaldagsfirandet i Oslo. Före covid kunde man nästan ta på känslan av glad förväntan inför festen. Oåret-2 var det mer sordin. Det är fortfarande lockdown. Visst får i alla fall alla butiker (och inte bara systemet, apoteken och livsmedelsaffärna) nu hålla öppet igen, men utan folkmyller.

Och dagens festprogram präglas av att det inte är som det var, utan av laga efter läge med mycket digitala lösningar.

De gällande nationella råden och reglerna stadgar till exempel att hålla minst en meters avstånd till andra, att begränsa den sociala kontakten och inte ha besök av fler än fem gäster. Festrestriktionerna ser dock olika ut beroende på smittläget i kommunerna, som varierar alltifrån högt för norska förhållanden, till i stort sett smittfritt. Gemensamt för alla är dock att firandet inte blir – och inte heller kan bli – så festligt som före covid-19.

Alla har påverkats av pandemin. Alla har fått sina liv omskakade och 774 liv har ryckts bort. Nästan 120 000 har smittats, över 4 000 har vårdats på sjukhus och mer än 800 har skrivits in på intensiven. Covid-19 är ett samtalsämne som inte går att undvika. Men visst blir det pølse med lompe, bløtkake och bubbel. Och bunader. Och glad samvaro. I både den egna kohorten och nationellt när ”Ja, vi elsker dette landet” sjungs över land och stad efter den traditionsenliga kanonsaluten på Akershus fästning klockan 12.

Som alltid kommer kungafamiljen att inta slottsbalkongen, men inte heller i år för att mötas av glada förbimarscherande hurrande skolbarn utan i stället se ut över den folktomma Slottsplassen där en ryttarstaty av Karl XIV Johan intar hedersplatsen. Statyn är både passande och opassande. Den är en påminnelse om varför nationaldagen firas just i dag.

17 maj 1814 fick Norge en egen grundlag och en kort period av självständighet som fick ett abrupt slut i form av en tvångsunion med Sverige. Så det är egentligen unionsupplösningen 1905 som firas – och förstås den tyska ockupationens upphörande 1945.

Skilsmässan 1905 var kärv. Sveriges vägval under andra världskriget bättrade inte heller på broderfolkskänslan, men efterhand har det växt fram en politisk, ekonomisk och folklig närhet. Sverige och Norge står varandra väldigt nära. Pandemin har dock frestat på relationerna. Det har gnisslat mellan regeringarna och oförståelse för strategival har uttryckts på både sidor om kölen. Stängda gränser och reserestriktioner tär.

Likväl har många problem som till exempel ekonomisk ersättning till svenska arbetspendlare efterhand blivit lösta. På ett annat plan har det ingåtts avtal om fördjupat försvarssamarbete och en utredning om snabbtåg mellan huvudstäderna är på gång. Företagsamheten har fortsatt att vara företagsam. Och en färsk opinionspejling visar att 21 procent av de tillfrågade kommer att åka över gränsen för att harryhandla billiga och bra livsmedel, sprit och cigaretter när det blir möjligt igen.

Det är inte förvånande att det i kristid har gnisslat i relationerna – förväntan om motsatsen säger snarare väldigt mycket om hur nära de egentligen är.

Inte heller i Stockholm blir det traditionsenliga firandet av 17 mai som det borde vara. Det blir varken tågande med glada hurrarop eller högtidstal på Skansen. Det är bara att vänta till nästa år. Men det går däremot alldeles utmärkt att skänka Norge en tanke och ”Gratulere med dagen”.

Publicerad i Svenska Dagbladet 17/5 2021.

Read More

Ambitiös Forsvarssjef – men får han som han vill?

By: admin
04-03-2021
Eirik Kristoffersen, Försvarspolitik, Norge

”Jeg vet at veteranforeninger som Veteran møter Veteran har engasjert seg mye i avstemningen. Det er med anerkjennelse og respekt jeg dediserer prisen til våre veteraner. Alle ga litt, noen ga alt.”

Så föll orden när Norges Forsvarssjef general Eirik Kristoffersen tilldelades läsarpriset Årets bok 2020 för Jegerånden – å lede i fred, krig og krise (skriven tillsammans med Malin Stensønes) som har tryckts i 40 000 exemplar. Sedan Kristoffersen tillträdde i augusti 2020 har han tagit plats i den norska offentligheten på ett sätt som ingen tidigare Forsvarssjef har gjort. Det har varit och är ett sätt att skaffa sig mandat för hur försvaret ska förändras – och förändring är ett nyckelord för hans sätt att se på ledarskap.

Med den utgångspunkten räds han inte – till skillnad från företrädaren amiral Haakon Bruun-Hanssen – det av regeringen pålagda rationaliseringskravet motsvarande 2 procent av budgeten fram till och med 2024. I stället skulle han egentligen vilja gå längre, men då under förutsättning att den enhet som gör besparingen får behålla de frigjorda medlen.

Kristoffersen vill förenkla och effektivisera. Det råder överskott på överstar, brigadgeneraler och generalmajorer. Den nuvarande Forsvarsstaben kan göras om till en Generalstab. Duplicering av funktioner inom försvaret kan åtgärdas. Besparingar kan göras genom att använda kompetens som finns i t ex Forsvarsdepartementet, Forsvarsbygg och Forsvarsmateriell. Han vill rationalisera logistiken och städa ut i lagren. Han vill också drastiskt minska byråkratin med upp till en halvering av regleringsmassan.

I detta kan han säkerligen finna både stöd och motstånd inom försvaret (eller för den delen facket).

Ett huvudproblem för reformivern är att Kristoffersen inte själv förfogar över beslutsmakten. Det är friskt men risken är att utspelen avspeglar att han inte har tillräcklig fingertoppskänsla när det gäller de civil-militära spelet. Ett exempel är att i minoritetsregeringen Solbergs första förslag till Langtidsplan for forsvaret 2021–2024 skulle Forsvarssjefen få större rådighet över den försvarsinterna fördelningen av försvarsanslaget. Efter slutbehandlingen i Stortinget i höstas stadgas att i händelse av att akuta behov uppstår i kris eller väpnad konflikt – eller att Stortinget kommer med nya direktiv – är det möjligt att omdisponera medel från något eller några av de sju budgetkapitlen.

En övergripande utgångspunkt är att försvaret i fred ska vara organiserat som i krig. Allt för att skapa bästa möjliga beredskap i en tid där kriget kan börja utan varslingstid (eller det ens är tydligt att kriget inletts). Frågan är dock om bästa möjliga är tillräckligt med den antagna Langtidsplanen Evne til forsvar – vilje til beredskap. Inte alls om man ska tro direktören för Institutt for forsvarsstudier Kjell Inge Bjerga:

”Høstens plan løste likevel ikke problemet med at langtidsplanen(e) i 2020 mest av alt er oppfølging av Stortingets vedtak tilbake i 2008, 20012 og 2016, og ikke et svar på dagens sikkerhetspolitiske situasjon. Det betyr at det haster for Forsvaret og Forsvarsdepartementet å komme i gang med en ny plan: Langtidsplanen som regjeringen skal legge frem i 2024 – hvis den kan vente så lenge.

Slik den sikkerhetspolitiske situasjonen ser ut i dag, er fire år veldig lenge. Om det blir før eller siden, må en ny plan uansett ha enten mye mer penger eller mye tøffere prioriteringer. Det er lite trolig at det blir mye mer penger. Det norske folk ser ut til å synes at 60-70 milliarder er mer enn nok sammen med alt annet de må betale for. Mange vil synes det er viktigere med en ny broforbindelse på Vestlandet enn en F-35 fra eller til! Da kan valget stå mellom nye ubåter eller langtrekkende luftvern – eller mellom en kraftig nedbygging av Hæren eller av kampflyvåpenet. Kanskje må det tradisjonelle nasjonale Forsvaret med hele spekteret av land-, luft- og sjømakt erstattes av en helt annen løsning i en internasjonal ramme?”

Det är värt att fundera på.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 3/3 2021.

Read More

Norge i FN:s säkerhetsråd

By: admin
05-01-2021
Erna Solberg, FN, Margot Wallström, Norge, Svensk politik

Efter ett intensivt kampanjande tog Norge vid årsskiftet plats som icke-permanent medlem av FN:s säkerhetsråd. Senast det begav sig var 2001–2002. FN-ambassdören Mona Juul kan dock säkert känna viss hemkänsla vid det hästskoformade bordet i Säkerhetsrådet sal, inredd av arkitekten Arnstein Arneberg med en hoppingivande fresk av Per Krogh i bakgrunden. På prislappen för kampanjen står det 29 miljoner norska kronor.

När det begav sig för FN-skrapan på 1950-talet stod Norge för kalaset och när det dags att renovera salen tog UD räkningen igen. Arbetet tog tre år, var färdigt 2013 och kostade 47 miljoner NoK. Det initiativet kan ses som en del i ett mångårigt arbete för att få bli en av de femton i rådet. Det är så att säga en del av de kostnader som ska läggas till en prislapp på 29 miljoner NoK sedan lanseringen av den norska kandidaturen 2018. Till detta kommer icke särredovisade nedlagda arbetstimmar och, förstås kostanden för att sitta med vid bordet.

Kritiker i Norge har menat att det är slöseri med tid och pengar att satsa på en plats i Säkerhetsrådet (och när Fremskrittspartiet lämnade regeringen Solbergs koalitionsregering upphörde partiets stöd för kampanjen). Det är en diskussion som känns igen. Sverige satt i Säkerhetsrådet 2017–2018. Enligt svenska UD:s beräkningar kostade själva kampanjen 27 miljoner kronor och de två åren som medlem 65 miljoner, i båda fallen med tillägg för arbete som gjorts inom ”ordinarie verksamhet”. I båda fallen föranledde det frågan: är det värt pengarna?

Inför inträdet i Säkerhetsrådet var FN-entusiasterna lika tvärsäkra på sitt svar, som dem som mest ser på FN som en pratkvarn med gott om plats för stater som bryter mot FN-stadgan. Kampanjen fick också en olycklig start genom Löfvens och Wallströms vilja att anknyta till Palme och den svenska neutralismen. Sverige lanserades som en oberoende stat. Kritiken blev därefter.

På ett plan är svaret på frågan om value for money självklart. Medlemskapet var värt pengarna. Inte minst för ett litet land betyder det mycket att den egna dragningskraften blir starkare. Kort sagt, man blir en mer intressant spelare på den globala planen som lättare kan tränga sig in sammanhang som det annars är svårt att göra sig hörd i. Det skapar en möjlighet till ökat inflytande som förstås kan användas bra eller mindre bra.

En delvis annan fråga är om en småstat som icke-permanent medlem kan sätta konkreta avtryck i FN. UD utredde kampanjen och i regeringens egen utvärdering blev svaret ja på frågan. En enig Riksdag ansåg dock i juni 2019 att det behövdes en oberoende granskning. Uppdraget gick till Försvarshögskolan i december 2019. Det svar som ges i den nyligen publicerade forskningsrapporten Sveriges medlemskap i FN:s säkerhetsråd 2017–2018: En utvärdering, är mer positivt än vad många, i alla fall kritikerna. nog hade väntat sig.

Professor Kjell Engelbrekt vid Försvarshögskolan drar på basis av intervjuer och dokument slutsatsen att Sverige lämnade positiva bidrag i fråga om aktiv problemlösning i Syrien (humanitär hjälp), Jemen (liv i fredsprocessen) och relationerna mellan Afrikanska unionen och FN. Kvinnor, fred och säkerhet är en av de tematiska frågor som Sverige ville lyfta och där det gjordes avtryck. Ett annat är Klimat och säkerhet. Samtidigt verkar det som FN-insatsen inte, vilket det fanns en oro för, har gått ut över arbetet med EU- eller närområdesfrågor.

Engelbrekt tar dock förbehåll för att fördjupade studier kan komma att nyansera bilden. Likväl är rapporten intressant i den del som utmynnar i en utvärdering och att den är så pass positiv. Rapporten har dessutom ett värde bara i kraft av att ge inblickar i arbetet i FN-skrapan och hur svensk diplomati fungerar. Intressant är också att det största mervärdet av medlemskapet, som det framhålls i rapporten, är att arbetet i Säkerhetsrådet har höjt den säkerhetspolitiska kompetensen inom UD och därför kan ses som en investering i framtiden.

Så hur ska det gå för Norge? Ska minnet av Norges plats i Säkerhetsrådet allra mest bli kampanjinslagen i form rosa strumpor med gult hjärta? Erfarenheten från det svenska småstatsmedlemskapet i Säkerhetsrådet är en indikation på att Norge kan göra skillnad. Värt att notera, om än inte överraskande, är att de norska prioriteringarna i hög grad dessutom tar vid där Sverige slutade. Man satsar på att:

Bruke fredsdiplomati. Norge har i løpet av mange år opparbeidet unik erfaring og brede nettverk gjennom fredsdiplomati. Vi vil bruke innsikten fra dette fredsengasjementet til å styrke rådets arbeid for konfliktløsning og konfliktforebygging.

Inkludere kvinner. Vi har i lang tid arbeidet systematisk for å sikre kvinners deltakelse i fredsprosesser der Norge er engasjert.  Som rådsmedlem kan vi bruke kompetansen på kvinner, fred og sikkerhet i alle saker på rådets dagsorden. Vi kan bidra til å sikre at kvinners rettigheter og deltakelse ivaretas i FNs freds- og sikkerhetsinnsats.

Beskytte sivile. Norge vil arbeide for beskyttelse av sivile, inkludert barn, med utgangspunkt i humanitærretten og menneskerettighetene. Som en stor humanitær aktør har vi kunnskap og erfaring vi tar med inn i Sikkerhetsrådet, også gjennom samarbeid med det sivile samfunn. Norge vil spesielt prioritere forebygging og bekjempelse av seksualisert vold i konflikt.

Klima og sikkerhet. Klima og konflikt henger sammen. Norge vil arbeide for at klimarelaterte sikkerhetstrusler drøftes i Sikkerhetsrådet og at rådet løpende vurderer hvordan klimaendringer påvirker saker som står på Sikkerhetsrådets dagsorden.

Svaret dröjer förstås men helt säkert blir det i alla fall lättare med Joe Biden än Donald Trump i Vita huset.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 4/1 2021.

Read More

Det tvärsäkra särsvenska gör fallhöjden större

By: admin
10-12-2020
Anders Tegnell, Corona, Erna Solberg, Norge

Det är mycket skam bland årets norska nyord, som ”dorulle-skam”, ”hytteskam” och ”jogge-skam”. Alla är undergrupper till Coronaskam och relaterade till den del av regeringen Erna Solbergs bekämpning av pandemin som handlar om social kontroll. Det är ingen enkel balansgång att i en kris som griper in djupt i människors liv å ena sidan kritisera vissa grupper eller handlingar, å andra sidan undvika att dessa görs till syndabockar med påföljande ”smittetrakassering”.

Svenskar i Norge tillhör de grupper som har drabbats. Det handlar om så kallad importsmitta. Med Solbergs ord: ”Svensker som har jobbet i Norge, har følt seg skult på, snakket til og hetset.” Och det är säkert sant. Och förstås nog så besvärande om man, som exempelvis nämnts, får bildäcket sönderskuret.

En annan fråga är hur omfattande problemet är med diskriminering av svenskar. Det har hänt förr att just detta tema har blåsts upp. Kort sagt skulle det behövas mer fakta på bordet än de spridda noteringar som hittills kommit fram i rapporteringen.

I avsaknad av hårddata slängde jag ut en fråga om saken i flera olika FB-grupper som vänder sig till svenskar i Norge. Varken drabbats själv eller hört om någon som blivit utsatt, blev det vanligaste svaret. Några enstaka tyckte sig ha upplevt misstänksamhet. En del lyfte fram hetsen i kommentarsfält och i sociala medier eller pekade på att det kan vara ett större problem i områden med mycket pendling över gränsen.

Bra staket gör goda grannar. Jag hörde uttrycket för första gången från en norsk diplomat som kommenterade unionsupplösningen 1905 och det faktum att gränsen mellan Sverige och Norge i det närmaste hade blivit osynlig. Pandemin har synliggjort den. Alla inresande från Sverige kontrolleras. Inreserestriktioner gäller. Hemvärn är utkommenderat.

Det är besvärligt nog men handlar inte om trakasserier av just svenskar, utan är en följd av valet av smittskyddsväg. Samtidigt har förlusten av den fria rörligheten blivit väldigt tydlig och förstås särskilt kännbar för dem i som bor i Sverige och arbetar i Norge (och vice versa). Staketet har inte heller förbättrat grannsämjan. Det är lätt att förstå frustrationen i till exempel Värmland över nedstängningen av gränshandeln. Eller hos norrmän som inte kan ta en tur till hytten i Sverige. Eller familjer som inte kan leva familjeliv. En delregional lösning skulle lätta på trycket, men det har man från norsk sida inte varit intresserad av.

Att döma av mediebilden skulle man kunna dra slutsatsen att dåliga nyheter om Sverige är ”goda nyheter”. Och som svensk i Norge blir man i möten med Ola och Kari ofta tillfrågad om varför gör ni så här i Sverige. Steget till hets, mobbing och trakasserier är däremot långt. Det är varken nödvändigtvis illa menat eller ens ett mysterium. Frågorna om ”svenske tilstander” ställs ju också i Sverige. Att det kan kännas en smula plågsamt att bli utsedd till ställföreträdande svensk statsepidemiolog är en annan sak.

Senast var det Nordenminister Anna Hallberg som slog fast att det ”inte pågår någon tävlan mellan länderna om vem som har lyckats bäst”. Och så är det förstås. Men det tvärsäkra valet av en svensk särväg för att möta pandemin har gjort fallhöjden desto större. Storsvenskhet brukar inte heller falla i god jord i Norge. Inslag av skadeglädje ska nog inte uteslutas.

Gästledare i Svenska Dagbladet 9/12 2020.

Read More

Försvarschef med erfarenhet och åsikter

By: admin
19-10-2020
Eirik Kristoffersen, Försvarspolitik, Norge, Säkerhetspolitik

Den 12 maj utnämndes generalmajor Eirik Kristoffersen av Kongen i statsråd till general och ny norsk forsvarschef. Han är ung, 51 år.  Bakom sig har han chefsposten i Forsvarets spesialkommando (FSK) 2010–2014. 2015 utnämndes han till stabschef för Försvarets specialstyrkor och 2016–2017 var han chef för planläggning och övning vid Forsvarets operative hovedkvarter. Vägen fram till ÖB-stolen fortsatte sedan i raketfart. Först som chef för Heimevernet och sedan som arméchef.

Och ja, det finns röster som menar att det gått lite väl fort och att det hade varit nyttigt med lite mer erfarenhet av att förbereda, genomföra och utvärdera försvarsgrensgemensamma operationer. Detsamma gäller samspelet civilt – militärt. Alltså spelet.

Kristoffersen är en ”krigare”. Han har tjänstgjort i FN-styrkan i Libanon, deployerade otaliga gånger till Afghanistan (varav fem längre sejourer). För sina insatser i Afghanistan dekorerades han med Norges högsta militära utmärkelse, Krigskorset med svärd.

Han är en person som är villig att gå egna vägar. När han 1999 som 30-åring sökte sig till FSK gjorde han det mot välvilliga råd om att det var en karriärmässig återvändsgränd. Det innebar också att han gick ned i grad. Det gjorde han gärna.

General Kristoffersen efterträdde amiral Haakon Bruun-Hanssen 17 augusti 2020. Senare i augusti utkom den nye forsvarschefen med boken Jegerånden – Å lede i fred, krise og krig skriven tillsammans med Malin Stensønes (Gyldendal). Boken har hittills tryckts i tre upplagor på totalt 15 000 exemplar. Kristoffersen har intervjuats i populära radio- och tv-program och poddar. Han har också porträtterats i ett otal tidningsartiklar.

Med sitt fokus på en av Norges mest mytomspunna förband är det inte att förvåna att boken med dess inblickar i verksamheten bakom den annars stängda grindarna i Rena lockar till läsning. Som bonus följer det med en hel del annan försvarsupplysning. Det personliga anslaget i boken med beskrivningar av livets gång från barndom till skilsmässor bidar också till läslockelsen.

Kristofferson är en ”bygdegutt” från Bjerkvik med nordlandsdialekten intakt och är– för att använda ett norskt uttryck – ”hel ved”. Han är lätt att känna sympati för, en kärnkarl som från uppväxten bär med sig grundvärden som kan sammanfattas i ord som ansvar, anständighet och integritet. Stundtals kan det leda tankarna till Jordan Peterson, men vad gör väl det. Det är värden som kan tyckas självklara men som vi alla behöver påminnas om. Inte minst eftersom det inte är lika enkelt att i praktiken stå för dem.

Trots att Kristoffersen ännu inte är varm i generalsgraden har han blivit en rikskändis (och vill man följa honom på Facebook går det alldeles utmärkt). Det ger försvarsmakten kred och honom själv kanhända ett folkligt stöd som kan vara bra att ha med sig i förhållande till politiken. Men Jegerånden är också ett medskick till det försvar som han är satt att leda. Som framgår av undertiteln handlar ju boken om ledarskap.

I Jegerånden beskrivs ledarskap i en mycket liten och platt organisation. För at ta det mycket kort: Alla dörrar står öppna. Alla röster räknas. Gänget är sammansvetsat (och passar man inte åker man ut). Det är inte helt enkelt att se hur den organisationskulturen ska omsättas i en mycket större organisation, men det är likväl intressant som belysning av hans ”tänk”. Och det finns mycket att bejaka. Några exempel.

Kristoffersen lyfter fram vikten av modet och möjligheten att säga nej. Mot bakgrund av erfarenheterna från FSK är slutsatsen att:

”Ledare som setter pris på motet til å si nei, vil kunne lykkes bedre nettopp takket være den konstruktiva motstanden de da vil møte i egen organisasjon.

Motstand gjør at ledere må skjerpe seg, egne sannheter utfordes og egne argumenter må underbygges bedre. Ledare blir rett og slett bedre av motstand; uten motstand blir de en flaskehals, et hinder for utvikling fordi lederens ego vanskliggjør læring.”

Annars är risken att ”forsvaret, som så mange andre hierarkiske organisasjoner, kan stå i fare for å bli statiske och toppstyrte”.

Kristoffersens soldater ska vara lojala men inte lydiga.

I organisationskulturen ingår insikten om att alla kan göra fel och att det centrala därför inte är att utgå från motsatsen utan i stället att felet inte upprepas. Kulturen ska vara lärande.

En tredje utgångspunkt är behovet av förändring – även om det kan tyckas vara förändring bara för förändringens egen skull. Man kan inte slå sig till ro även när det rullar på som det ska. Världen är i konstant ändring.

Tillit är ett nyckelbegrepp i hans syn på ledarskap – och en tillit som måste gå båda vägar. Tilliten är också en grund för intensjonsbasert ledelse med tyngdpunkt på att som ledare precisera och få alla att förstå syfte och mål men inte att detaljstyra valet av ”bästa lösning”. Planer och planläggning är förstås självklara förutsättningar för att klargöra situationer, träna och öva, men samtidigt måste man vara klar över att ”en plan tåler sjelden møtet med virkeligheten”.

Hur det norska försvaret kommer att påverkas av den ledarstil och organisationskultur som Kristoffersen ger uttryck för är för tidigt att sia om. Förändring handlar också om struktur och en omstrukturering är på gång som innebär att delar av ledningen ska flytta norröver och i takt med den organisationskultur som bejakas i Jegerånden ska den inte längre styra utan leda.

Till bilden av den nye forsvarschefen hör att tänka utanför boxen. Ett exempel hämtat från tiden i FSK var att skapa en bredare rekryteringsbas genom att nöja sig med att sökande skulle uppfylla de fysiska minimikraven. Ett annat var initiativtagandet till bildandet av Jegertroppen bestående av kvinnliga värnpliktiga, som lösning på behovet av att ha kvinnor på plats i specialstyrkorna i Afghanistan.

Han har nu aviserat att Forsvarets Forskningsinstitutt ska göra årliga utvärderingar av försvaret – i stället för som nu att forsvarschefen lägger fram ett eget fagligt råd var fjärde år inför kommande försvarsbeslut. Det är minst sagt utanför boxen.

Att snabbare reaktionstid och bättre grundberedskap står på önskelistan är knappast någon överraskning. Som svar på att varslingstid numera inte är något att räkna med ska det norska försvarets organisation vara densamma i fred, kris och krig. Som en del av detta vill Kristoffersen stärka försvaret i Nordnorge med en fullt mekaniserad Brigad Nord. Han vill ha nya och fler stridsvagnar också för att täcka upp tappet när 700 US Marines tidigare i år avslutade rotationen och flyttade hem de förhandslagrade stridsvagnarna (den säkerhetspolitiska förlusten går dock inte att kompensera).

Liksom i Sverige råder det inte konsensus om att satsningen på markstridsförband är den rätta vägen att gå.

Förändring och förändringsvilja står högt i kurs i Kristoffersens ”lärobok”. En sak som inte förändras är dock att i uppdraget ingår det vanliga att skapa ett försvar i balans. När Stortinget senare i höst klubbar den nya långtidsplanen ges en indikation om det politiska förutsättningarna för att lyckas; alltså en matchning mellan ambition och anslag.

Det ska inte uteslutas att Jegerånden – att aldrig ge upp viljan att oberoende av förutsättningar lösa ett uppdrag – kommer att sättas på prov. Eller för den delen viljan att hellre se möjligheter än fokusera på begränsningar.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 16/10 2020.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.