Claes Arvidsson

Archive
Ukraina


När Marabou etablerades i Sundbyberg 1916 skulle det egentligen ha fått samma varunamn som det norska moderbolaget Freia. Fast på svenska. Freja var dock redan varumärkesskyddat och i stället hämtades namnet från Freias egen storksymbol.

Efter att ha gått skilda vägar återförenades bolagen 1990. Numera drivs hela godisbutiken av Mondelez International – och med den ägaren har de båda nationella chokladikonernas varumärken smetats ned av Rysslands krig mot Ukraina.

Godiset har fått en bitter bismak av brutaliteten i Butja, Mariupol och nu senast den sprängda vattenkraftsdammen Kachovka.

Efter den fullskaliga invasionen av Ukraina har marknadsledande Mondelez – till skillnad från godiskonkurrenterna Fazer och Cloetta – valt att stanna kvar i Ryssland. Som en följd av det har koncernen svartlistats av ukrainska myndigheter som sponsor av det ryska aggressionskriget.

Enligt Mondelez är det omsorg om livsmedelsförsörjningen (godis och snacks!), de anställda och underleverantörerna (merparten stödjer sannolikt kriget!). Trots att man säger sig ha dragit ned på verksamheten ökade både vinst och omsättning 2022 i förhållande till året innan. Bidraget till Putins krigskassa i form av inbetald skatt uppgick till cirka två miljarder kronor.

Godisgiganten tiger still om att det är förknippat med betydande förluster att sälja sig ut ur Ryssland, och ett nyligen av Putin signerat hemligt dekret ökar priset ytterligare. ”Välartade” företag är välkomna medan för ”stygga” hotar ytterst nationalisering.

Den ukrainska svartlistningen har lett till att Svenska Fotbollsförbundet har pausat samarbetet med Marabou. Så även nöjesparken Liseberg. SJ och SAS har inlett säljbojkott. SVT funderar på om Marabou kan kvarstå som sponsor för Melodifestivalen. 

Freia å sin sida har fått se samarbeten ryka med en rad företag och organisationer som Hurtigruten och Norges Fotballforbund. Tre aktörer hoppade dock av bojkotten efter några dagar. Flygbolaget Norwegian är ett av dem.

Som ett inslag i den pågående skademinimeringen betonar Marabou att man inte äger beslutet om Mondelez Internationals verksamhet i Ryssland. Men har man försökt påverka? I sådana fall vore det naturligt att redovisa hur och när.

Och visst är det bra att facket både i Sverige och Norge anser att Mondelez ska lämna Ryssland. Men har personalen vars arbetsplatser nu har hamnat i en geopolitisk klämma tidigare hört av sig till ägaren? Också det vore bra att få svart på vitt.

I försvaret ingår att det är orättvist diskriminerade att peka ut Marabou och Freia när så många andra produkter i konsekvensens namn också borde bojkottas. Och visst kunde fler varumärken komma i fråga, men Marabou och Freia är mobiliserande varumärken som sätter sakfrågan i centrum. Bojkott av allt skulle lätt kunna bli till bojkott av inget alls. Och det är väl det som är tanken.

Samtidigt flyr Mondelez, Marabou och Freia det egna ansvaret genom att betona att man agerar fullt ut i enlighet med EU:s sanktioner mot Ryssland. Marabou ”fördömer Rysslands krig mot Ukraina”. Från Freias sida talas det också klarspråk. Gott så. Problemet är att huvudkontoret uttrycker sig i runda ordalag utan att peka ut aggressorn.

Marabou har i ett uttalande försökt förminska kopplingen till kriget i Ukraina med att ”det är en emotionellt laddad fråga”. Och det är sant, men inte hela sanningen om varför varumärkena är i hetluften. Det är emotionellt, men också etiskt och säkerhetsmässigt välgrundat att Försvarsmakten har valt att byta ut Marabou och O’Boy: ”Det senaste året har vi stöttat Ukraina på olika sätt och det här är ytterligare ett sätt för oss att stötta dem”.

Och alla kan bidra genom att avstå Marabou. Och Freia.

Ledare i Svenska Dagbladet 17 juni 2023.

Read More

Det finns många som tror att det inte existerar parallella världar som lever sida vid sida. De har fel.

Om några dagar inleds Aurora 23, som är den största militära övningen på 25 år med syfte att öka den samlade förmågan att stå emot ett väpnat angrepp i Sverige. Den genomförs i luften, på marken och till sjöss – och i samverkan med 14 andra stater.

Bakgrunden är känd. Det handlar om säkerhetsläget. Året var 2017 och orden formulerades av Försvarsberedningen i rapporten Motståndskraft: ”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige.”

Och: ”Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i Sverige närområde.”

Oron har inte precis lagt sig efter Rysslands storskaliga invasion av Ukraina den 24 februari 2022.

I en annan värld planerar Svenska Celiakiförbundet att stämma in Försvarsmakten inför DO. Problemet? Med bakgrund av att ÖB inte kan garantera utspisning av glutenfri kost nekas glutenintoleranta möjlighet att göra värnplikt.

Så blir det när egot eller egennyttan är större än riksintresset av säkerhet. Aktivister har tidigare gått runt i sina egna cirklar i samband med möjligheten till försvarsövningar på Göteborgs Skärgårdsskjutfält och Tofta skjutfält, liksom återetableringen av Upplands flygflottilj F16.

Konflikten mellan parallella världar har nått en ny höjdpunkt i Karlskoga med Länsstyrelsen i Örebro. Ingen har borde ha kunnat undgå att det råder ammunitionsbrist i allmänhet och i krigets Ukraina i synnerhet. Och inte heller att det görs stora ansträngningar för att i möta behoven. Men hindren är många, till exempel kapaciteten vid testanläggningar för robotar och artilleriammunition.

I EU finns summa tio och ett av dem, Bofors Testcenter, finns i Karlskoga. Gällande miljötillstånd sätter dock stopp för testning efter 18. Helger ska det var stängt. Om särskilda skäl föreligger kan dock undantag ges. Enligt Länsstyrelsen utgör dock inte det säkerhetspolitiska läget tillräckligt skäl för att göra undantag från den större bullerstörningen.

Bofors testcenter har dock inte givit slaget tappt. Landshövdingen Lena Rådström Baastad (tidigare socialdemokratisk partisekreterare) med länsrådet Anna Olofsson vid sin sida behöver göra en reality check. Elisabeth Svantesson har också möjlighet ryta till; hon sitter i insynsrådet och förstås även i regeringen.

Det hörs även en återkommande klagosång från vindkraftsnäringen om att Försvarsmakten hindrar utbyggnaden av miljönyttiga snurror till havs. Kort sagt, man blåser i rikets säkerhet.

Aurora 2023 är ett exempel på hur vi lämnar illusionen om den eviga freden bakom oss. Naiviteten avtar trots allt. Sverige rustar militärt och blir samtidigt successivt mer säkerhetsmedvetet. Men det är mycket tid som har gått förlorad – och som nu ska tas igen av den fortsatt ganska nytillträdda regeringen Kristersson.

Ett exempel av många är att förslaget om att staten ska ha möjlighet att av säkerhetsskäl stoppa utländska investeringar i svenska privata bolag. Förslaget emanerar från det regelverk som föreskrevs i en EU-förordning våren 2019. S-regeringen reagerade minst sagt passivt.

Paradexemplet är förstås Nato med S-märkt säkerhetspolitik hämtad från en parallell värld.

I kölvattnet på Turkiets segdragning klandrar Magdalena Andersson regeringen för att medlemskapet i Nato ännu inte är i box. Men Sverige hade kunnat bli medlem långt tidigare om Socialdemokraterna inte hade inlagt veto –intill dess det var politiskt omöjligt att upprätthålla partiets fundamentalistiska nej till medlemskap.

Krönika i Altinget 14 april 2023.

Read More


I bland verkar det faktiskt som att en elefant är mer än fem myror. Som i fallet med Norges stödpaket till Ukraina, som nyligen kungjordes högtidligt i Stortinget. I det så kallade Nansenprogrammet utlovas 75 miljarder norska kronor som ska fördelas lika mellan civilt och militärt bistånd. Det är onekligen ett substantiellt belopp som är ägnat att fästa sig på näthinnan. Men ska vi låta oss imponeras?

Optiken blir en annan när det visar sig att stödet ska fördelas över fem år. Alltså 15 miljarder per år. I det ingår dessutom redan utlovade medel för 2023.

Till sammanhanget hör att samtliga partier utom yttervänstern i Rødt står bakom programmet. Därför, poängterar man, kommer det att stå sig även vid ett regeringsskifte 2025. Men är det verkligen en realistisk tanke att det inte skulle göra det – och vad säger den i sådana fall om Norge?

Nansenprogrammet kan jämföras att helstatliga Statkraft – med vattenkraft som främsta affär – 2022 betalade in 27 miljarder norska kronor i skatt och 17 miljarder i vinstutdelning till statskassan. Olje- och gasföretaget Equinor, med staten som dominerande ägare, fyllde på med 420 skattemiljarder. Och kulorna fortsätter att rulla in. Också i fråga om vinst. Statens del av den förväntade vinstutdelningen Equinor 2023 uppgår till cirka 114 miljarder. 

Regeringen Støre har gång efter annan framhållit att man från norsk sida kommer att göra allt vad man kan för att trycka ned priset på gas, och därför alltid leverera maximal kapacitet i existerande rörledningar. Trots dessa utfästelser minskade Equinor – som står för 80 procent av den norska gasexporten – sin produktion av rörgas sista kvartalet 2022 jämfört med samma period 2021. 

Bolaget har motiverat sitt agerande med fallande priser – trots att det fortfarande är skyhögt. Priset ligger 80 procent högre än genomsnittspriset för åren 2018–2021. Från regeringens sida är detta helt i sin ordning.

Så mycket för utfästelserna om maximal kapacitet.

Att den norska femårsplanen döpts till Nansenprogrammet är lätt att förstå. Fridtjof Nansen är en norsk hjälte och ett slags grundare av självbilden av Norge som moralisk stormakt. Hans namn väcker dessutom fortfarande internationell anklang. Nansen tilldelades 1922 Nobels fredspris för sina humanitära hjälpinsatser bland annat för att lindra en svältkatastrof i Ryssland, Nord-Kaukasus och Ukraina. 

Men medaljen har också en baksida. Sett i ljuset av dagens kontext kan valet av programnamn verka tondövt. Ja, rent av utmanande.

Nansenhjälpens betydelse har överdrivits både i Norge och Sovjetunionen/Ryssland. 1921–1923 stod American Relief Administrationen (ARA) för 80 procent av biståndet, medan den hjälp som gavs under Nansens paraplyorganisation (där bland andra Röda Korset ingick) uppskattas ha bidragit med 13 procent. ARA var också bättre organiserat och helt fristående från bolsjevikerna.

1923 gav Nansen ut boken ”Rusland og freden”. I den träder Moskva fram som en egen civilisation: ”Moskva er en annen kultur-verden. Det er ikke lenger Europa, det er heller ikke Orienten – det er Russland.” Det är ett Ryssland som dock behövde frigöra sig från västligt inflytande: ”Den russiske folkesjel har enda ikke kunnet avkaste det vesteuropeiske åk og komme til fri utfollelse, den har enda ikke funnet formen for sin sannhet.

Medan vägen framåt var osäker för ett sjukt och korrupt Västeuropa, menade Nansen ”at det russiske folk har en stor fremtid foran sig, og vil få en stor mission å fylle i Europas og verdens videre liv, kan det være liten tvil om”. 

Han ansåg dessutom att de olika nationaliteterna och kulturerna i bolsjevikernas rike aldrig hade haft det bättre. Det gällde också Ukraina. En nation som för Nansen blott och bart var en del av Ryssland och inte ett eget land.

Det är omöjligt att veta om Nansen 100 år senare skulle ha hållit fast vid ett slavofilt svärmeri för Ryssland, men han skulle säkerligen ha ändrat uppfattning om Ukraina. Det politiska problemet 2023 är i stället parallellerna med Putins Russkij Mir-ideologi. Den är ett centralt ledmotiv i legitimerandet av kriget genom sitt förnekade av att Ukraina är en egen nation utan bara är en del av ”det heliga Ryssland”.

I kölvattnet på energipriskrisen i Europa med påföljande klirr i statskassan har etiketten (ofrivillig) krigsprofitör kletat sig fast på Norge. Bara 2022 uppgick de totala intäkterna från olja och gas till svindlande 1 457 miljarder norska kronor. Det är bra att Norge utlovat mer stöd till Ukraina. Det valda beloppet imponerar dock inte. Inte heller den (ofrivilliga) historielösheten i valet av Fridtjof Nansen som frontfigur.

Ledare i Svenska Dagbladet 16 mars 2023.

Read More

Han var en komiker som spelade president i en tv-serie. Och i den ukrainska versionen av Paddington var han rösten till den lilla björnen från Peru med den stora hatten. Så tog livet en annan vändning. Volodmyr Zelenskyj blev politiker, och är sedan 2019 Ukrainas president.

På kvällen den 25 februari 2022 höll Zelenskyj ett kort tal till nationen. Det hade gått 38 timmar sedan ryska stridsvagnar börjat rulla in över gränsen som en del av den fullskaliga invasionen och strider pågick runt om Ukraina. I videon ser man honom tillsammans med några medarbetare. Presidentpalatset skymtar i bakgrunden. Han är tagen men samlad:

”God kväll, allesammans! Vi är alla här. Soldaterna i armén är här. Medborgarna är här. Vi försvarar vår självständighet och vårt land. Och från och med nu är det så som det kommer att bli för alltid.”

Talet var en kraftfull dementi av ryktet som spreds om att han hade flyktat landet. Det var också ett besked till medborgarna om att han tänkte stanna på sin post. Orden manade till motstånd. Det avslutades med de två ord som också vi kan utbrista i: ”Slava Ukraini!”

Om Zelenskyj hade accepterat erbjudandet från USA om att evakueras ut ur Ukraina, är det inte osannolikt att motståndet hade fallit samman. Kort sagt, Putins militära specialoperation med sikte på snabb seger hade kunnat bli verklighet – och även vi levt i en annan och långt mer osäker verklighet.

I stället har de inledningsvis snabba ryska framryckningarna övergått i ett fastlåst ställningskrig, något som från rysk sida kombineras med riktade luftangrepp mot civila och civil infrastruktur. Putin har inte heller lyckats behålla hela den nyannekterade delen av Donbass. Den ryska militära förmågan visade sig vara uppblåst.

I själva verket har Putins revanschism och imperiedrömmande gjort Ryssland till biggest loser 2022 i den globala politiken. Några exempel: EU-länderna har snabbt frigjort sig från den ryska energibojan. Europa rustar upp och det transatlantiska bandet har stärkts. Sverige och Finland är på väg in i Nato.

Å andra sidan har Ryssland blivit ännu mer beroende av Kina.

Hur och när kriget kommer att sluta är ovisst. Men även om Ryssland skulle vinna, består de strategiska förlusterna. Ukrainas definitiva steg in i Europa som kandidatland till EU, skulle dock ersättas av Putinlandmodellens kombo av politisk diktatur och korruption.

Efter president Bidens spektakulära besök i Kyiv slog han fast att Putin kan avsluta kriget på en dag. Och det är förstås sant. Men det är knappast möjligt. Det är Putins krig och fälttåget är uppbyggt kring seger som enda möjlighet. Förlust vore förödande för Putins auktoritet och är något som skulle kunna leda till en kupp mot envåldshärskaren.

Således trampar Putin taktfast på i den ryska återvändsgränden. I hans tal till nationen inför årsdagen fanns det inte något som tydde på en vilja att slå in på en annan väg. De vanliga lögnerna stod på rad. Som att Ryssland inte hade börjat kriget och att Kreml nu gör allt för att få slut på det. Och igen skrämde han med kärnvapen.

I Putins värld tillkommer det Ryssland rätten att vara starkt. I lögnens rike utkämpas nu en existentiell strid för att överleva hotet från Väst. Alla måste därför sluta upp bakom flaggan och det ryska. Annorlunda uttryckt är kriget den nya normalen.

Det storskaliga kriget med syfte att utplåna Ukraina som nation går nu in på sitt andra år. Putin tror sig kunna segra genom att uthålligt mala ned motståndet i och utmatta stödet till Ukraina i Väst. Försvarsviljan är stark men utan det militära, ekonomiska och humanitära biståndet hade Ukraina varit förlorat. Utan stöd kan inte heller kriget vinnas. Därför är det klokt att räkna med mer av asymmetrisk krigföring från rysk sida. Men vi får inte låta oss förledas eller förtröttas. Ukrainas heroiska folk lider.

Krönika i Altinget 24 februari 2023.

Read More

Soldaterna önskade till och med lycka till när konvojen på fem personbilar med kvinnor och barn skulle evakuera från ryskockuperade Peremoha. Det var mars 2022. Bilarna rullade i väg. Så kom skotten.

I ett ögonblick mördades sju personer. Inna och hennes treårige pojke var bland de som överlevde. Det gjorde inte hans storebror Yelisey Riabokon.

Sedan 2014 har Museum of Civilian Voices samlat mer än 60 000 ögonblicksbilder från krigets Ukraina. Tillsammans skapar rösterna en sorgesång som smärtar också på tryggt avstånd – och uppfordrar till att bistå en stat i Europa som kämpar för sin överlevnad.

Ukraina hade inte kunnat stå emot den fullskaliga invasionen utan militärt stöd från väst. Men det hade inte heller varit möjligt utan soldaternas stridsvilja och det civila samhällets uppslutning kring försvaret av Ukraina som nation och demokrati.

Tusentals civila är döda. Mer än tio miljoner lever i inre eller yttre exil. Oron och överlevandets kringflackande vardag skildras av författaren Andrey Kurkov i ”Diary of an invasion” (Mountain Leopard Press 2022). Han beskriver hur kriget äter sig in i honom, och bildar en svulst som kommer att finnas kvar även när kriget tagit slut.

I dagboksanteckningarna ser Kurkov bakåt och konstaterar att ”Ukraina gav mig trettio år utan censur, utan diktatur, utan kontroll av det som jag skrev och sade.” Han ser också framåt och sätter ord på vad vinst eller förlust betyder: ”Antingen blir Ukraina fritt, suveränt och europeiskt eller så kommer landet upphöra att existera.”

För att, kan det tilläggas, bli som Putinland. En maffiastat med lätt igenkända drag från Vladimir Sorokins dystopi ”Day of the Oprichnik” (Penguin Random House) som utkom redan 2006. I Sorokins Ryssland anno 2028 råder en ny tid. Den ”vita oredan” som följde efter den ”röda oredans” kollaps är förbi. Ordningen har återställts. Staten är helig. Förhållandet till omvärlden präglas av sublimerad självisolering.

Monarkin har återupprättats och styrs av Hans majestät – som framtonar som en blandning av Ivan den förskräcklige och Vladimir Putin. Majestätet är upphöjt men samtidigt allestädes närvarande. Regimen är å ena sidan genomkorrupt och brutal, å andra sidan strängt ortodox. Och med hantlangare nära tronen som uppfattar sig själva som nationens tjänare.

Så hur ska det bli? Det är omöjligt att sia om krigets långvarighet eller utgång. Det som däremot är helt säkert är att det ligger i västs eget intresse att snabbare trappa upp det militära, ekonomiska och humanitära stödet till Ukraina.

Allt för att Ryssland ska förlora kriget.

Ryska medier präglas av ett hyperaggressivt – men förstås välregisserat – krigsdelirium. Och officiella uttalanden i lögnens rike summerar till ett slags postmodernistisk mardröm. Den storskaliga invasionen har motiverats med påhittade påståenden om att förhindra folkmord på etniska ryssar, avnazifiera Ukraina eller som ett försvar mot Nato och USA. I botten ligger dock den uttalade viljan att återupprätta det ryska imperiet – med Putin som en ställföreträdande Peter den Store. Kort sagt revanschism som statsideologi.

Faller Ukraina kan andra stå på tur. Vinner Ryssland kan hoppet om att återupprätta den europeiska säkerhetsordningen avskrivas. I stället blir det ett steg mot en världsordning med större maktsvängrum för auktoritära stater.

Men det finns också ett moraliskt handlingsimperativ.

Ryssland bryter mot FN-stadgans förbud mot internationell våldsanvändning riktad mot en annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende. Det begår folkmord genom att inte erkänna Ukraina som en egen nation, och beskriva landet och dess kultur som en påhittad konstruktion. Barn flyttas till Ryssland. De ockuperade områdena avukrainiseras.

Det är en krigsförbrytelse att delta i planering och genomförande av anfallskrig. Systematiska angrepp mot civila är brott mot mänskligheten. Genom urskillningslösa angrepp på militära och civila mål bryter man också mot krigets lagar. Plundring, tortyr, våldtäkt och mord ingår i ”befrielsen” av Ukraina. Som i Butja och Mariupol.

Ondska är inte ett begrepp som i ett ord kan sammanfatta angreppskriget, diktaturen i Ryssland, de mekanismer som håller den i gång och den ideologi som bär upp den. Ändå finns det inte något mer passande om man ska välja ett enda ord för de övergrepp som sker på Ukraina. För att citera Sauli Niinistö:

”Vi ska givetvis inte sluta tänka på det goda eller sluta föra fram det goda. Men vi måste förstå att det också finns ondska i världen. Ondska låter sig inte tystas av enbart godhet. Ondska måste mötas beslutsamt och bestämt.”

Yelisey Riabokon blev bara 13 år. Han dog med en röd yllemössa genomborrad av kulor.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 februari 2023.

Read More

”Vi älskar alla, vi pratar med alla och försöker förstå allas intressen, men vi kan inte vara alla till lags. Man kan inte göra som alla vill, utan måste ha en egen uppfattning som samtidigt är alla 27 medlemsländers uppfattning.”

– Sveriges EU-ambassadör Lars Danielsson.

Så mycket fest och glam blir det inte under det svenska ordförandeskapet i EU, men i sista stund kom i alla fall en kontraorder om utdelning av scarves och slipsar. Fokus ligger i stället på arbetslinjen. Det är ett hektiskt halvår med förhandlingar som väntar med 2 000 möten i Bryssel och 150 i Sverige – och som alla ska ledas av ordförandelandet. 

Det stora flertalet möten i Sverige kommer att ske på en konferensanläggning i närheten av Arlanda. Effektivt men lite tråkigt. Med det upplägget missar regeringen både möjligheten att sälja in Sverige i EU respektive sälja in EU i Sverige. 

I raden av möten ingår att som ordförandeland i EU:s Ministerråd även att leda ett 50-tal triloger med EU-parlamentet och EU-kommissionen för att komma fram till slutliga beslut om några av de 150 rättsakter som finns i pipeline.

EU har mött det ryska aggressionskriget mot Ukraina med en överraskande beslutskraft, och som statsminister Ulf Kristersson har uttryckt är nu ”ingen annan uppgift viktigare än att upprätthålla enigheten, öka stödet för Ukraina och öka trycket mot Ryssland”.

Det handlar om att säkra EU:s fortsatta ekonomiska, politiska, humanitära och militära stöd till Ukraina. Här ingår också att bistå Ukraina med sitt reformarbete med sikte på medlemskap. I juni 2022 fick Ukraina (och Moldova) kandidatstatus. Förberedelsearbete för en Marshallfond för återuppbyggnad står också på agendan. Ytterligare sanktioner mot Ryssland kan också bli aktuella.

Värt att notera att samarbete med USA kring dessa frågor ingår som en viktig del i Ukrainadelen av programmet. 

Migration är en riktig långbänk i EU som inte adresseras fullt utan parkeras under punkten yttre och inre säkerhet. EU:s migrationspakt med dess fördelning av migranter mellan medlemsländerna fortsätter att vara avlägsen. I stället erbjuds bättre gränsbevakning och utökat polissamarbete.

Vid sidan av den yttre och inre säkerheten finns tre prioriterade områden i det svenska ordförandeskapsprogrammet.

  • Klimat och grön omställning
  • Europeisk konkurrenskraft
  • Demokrati och rättsstat

På miljöområdet finns det med en realistisk förhoppning om komma till beslut om de åtgärder som krävs för att klara EU:s klimatmål 2030.

På konkurrenskraftsområdet blir frågan om hur EU ska möta USA:s gigantiska statsstödsprogram i Inflation Reduction Act för den gröna omställningen en hård nöt att knäcka. Också därför att Sverige – till skillnad från tungviktarna Frankrike och Tyskland – inte är någon anhängare av att EU ska agera på samma sätt. I stället vill man komplettera inriktningen på strategisk autonomi med att stärka fri konkurrens och globala värdekedjor. 

Men här kommer Sverige inte att nå ända fram utan får ägna sig åt skadebegränsning tillsammans med likasinnade från en rad andra medlemsstater. Även så i relation till Vita huset för att undvika risken för subventionskonkurrens och handelskrig. 

Viktigast när det gäller demokrati och rättsstat blir att fortsätta dragkampen med Polen och Ungern.

Efter Lissabonavtalet 2009 är normen att ordförandelandet ska agera som en opartisk medlare och ta hänsyn till intressena i EU:s alla medlemsländer. Storlek, geografi, ekonomi osv skapar ett spektrum av intressen som ska jämkas samman. Avtrycket handlar därför mest om hur effektivt man klarar uppgiften att finna fram till enighet mellan medlemsländerna. Det inkluderar viljan att ge avkall på egna positioner.

Regeringen Ulf Kristersson är ny sedan i höstas, och bara statsministern själv har erfarenhet som minister. Å andra sidan är många av statsråden garvade riksdagspolitiker. Regeringskansliet och myndigheterna utgör dock själva ryggraden när ordförandeskapet genomförs. Den svenska representationen i Bryssel har ökat från med 80 personer (på plats sedan augusti förra året) till 200.

Sverige har att hantera ett krigsordförandeskap. När Frankrike – Tjeckien – Sverige presenterade sitt gemensamma program 10 januari 2021 för de tre kommande ordförandeskapen märktes det knappt att Putins militära uppladdning vid Ukrainas gränser pågick för fullt och spänningen ökade mellan Ryssland och Väst. Huvudprioriteringen var att hantera följderna av sviterna av Covid-19-pandemin rörande hälsa, social och ekonomisk återhämtning.

Den tiden är förbi. Ukrainas överlevnad är det allt överskuggande temat för det svenska ordförandeskapet – samtidigt som Kristersson ska lotsa det svenska (och finländska) Nato-medlemskapet i hamn med USA som främste påtryckare på Turkiet. I sin helhet är dock det svenska programmet en handfast lektion i EU:s betydelse för medlemmarna och andra berörda länder i nästan allt från ”A till Ö”. Så ja, det är mycket att stå i och mer kan det bli om det dyker upp oförutsett elände. 

Som det ofta gör.

Ukens Analyse publicerad av Den Norske Atlanterhavskommité 25 januari 2023.

Read More

Med fog kan man anta att snackisen dag 1 på Rikskonferensen i Sälen inte fanns med på programmet. Detta sedan Folk och Försvar valt att knäfalla inför krav på att radera UI-forskaren Rouzbeh Parsi från konferensen och därmed göra avkall på det fria meningsutbytet. Typ just ett av de grundvärden som organisationen har som mål att försvara. Det är bara för dåligt.

Det var det också under den tid då politikerna inte tog risken för ett väpnat angrepp från Ryssland på allvar. Och, skriver Rysslandsanalytikern Jan Leijonhielm på DN Debatt (8/1): ”Ämnet brukade normalt inte avhandlas på till exempel Folk och försvars årliga Sälenkonferenser”. 

Själv tyckte jag länge att ett mer rättvisande namn på Sveriges viktigaste säkerhetspolitiska sammandragning var Folk utan försvar. 

Tänk om statsministerns traditionsenliga anförande i går hade hållits långt tidigare, och i alla fall redan 2014 efter den första ryska invasionen av Ukraina och annekteringen av Krim. Nu är siktet, som Ulf Kristersson betonade, inställt på styrkeuppbyggnad. Senast 2026 ska två procent av BNP gå till försvaret. 

Siktet är också inställt på att få ansökan om Natomedlemskap i hamn. 

Det är utmärkt att Kristersson är tydlig med att Sverige inte ska backa in i Nato enbart med fokus på vår säkerhet utan i stället ta en aktiv roll som säkerhetsproducent för gemenskapen. Han nämnde uppbyggnaden av missilförsvar i European Sky Shield Initiative, bidrag till incidentberedskapen i form av Air Policing och beredskap att ställa markstridsförband till förfogande för försvar av andra länder.

Kristersson lade också ut orden om Sveriges alla styrkor. Jag tror att det kan vara klokt att dra ned något på självberömmet. Men visst har vi redan mycket att bidra med.

Ännu är dock Sverige inte medlem. Parlamenten i 28 av de 30 medlemsländerna har sagt ja. Ungern antas vara på gång. Kruxet är Turkiet. Sverige borde sätta hårt mot hårt, menar kritiker, utan att ha något svar på vad det skulle vara. Dra tillbaka ansökan? Avsluta den diplomatiska dragkampen med president Erdogan och riskera ett nej? Båda delarna vore förödande för svensk säkerhet – och finländsk. Som Finlands utrikesminister Pekka Haavisto slog fast i Sälen är Sverige också Finlands sak. Båda länderna ska med. Samtidigt.

I stället får regeringen fortsätta spela med den hand som Turkiet givit. Det innebär uthållig diplomati utan att ge avkall på svensk lag; ibland vara tillmötesgående, ibland svara blankt nej. Natos generalsekreterare Jens Stoltberg konstaterade dessutom på scenen i Sälen att en ansökningsprocess aldrig någonsin har gått så fort. Sverige och Finland ansökte 18 maj. 5 juli undertecknade samtliga Natomedlemmar anslutningsprotokollen.

I själva verket är Sverige och Finland dessutom i gång med inträdet. Och det kommer att finnas mycket att lära. Det återstår även att se exakt hur de båda ländernas militära förmågor kommer att passa in i Natos militära planläggning. Stoltenberg framhöll dessutom att ansökningsprocessen så långt redan bidragit till säkerheten. I väntan på ”en för alla – alla för en” har Sverige och Finland fått krigsavhållande bilaterala säkerhetsgarantier av bland andra USA och Storbritannien.

Alla de tre nämnda talade förstås om Ukraina och behovet av fortsatt enighet om stöd, att kriget kan bli långdraget och att Ryssland inte får vinna. Som Stoltenberg så väl formulerade vad som nu gäller: ”Vapen är vägen till fred.” Det lär också bli snackisen som deltagarna reser hem med när panelerna, småpratet och dansen på högfjällshotellet är över. Och att Archer nu till slut är på gång för leverans till Ukraina.

Ledare i Svenska Dagbladet 9 januari 2023.

Read More

Det var jubelstämning när Arbeiderpartiet och Senterpartiet bildade en minoritetsregering efter det norska Stortingsvalet förra hösten, men sedan dess har det bara gått nedåt. Det vill säga i opinionsmätningarna. I valet fick Ap 26,6 och Sp 13,3 procent. I en färsk undersökning får regeringspartierna 17,1 respektive 5,9 procent – något av ett norskt rekord i tillbakagång. 

Statsminister Støre har inte fått politisk utdelning på en ekonomi som går som tåget och på ett generöst elkrisstöd. Regeringens förslag till budget för 2023 som presenterades i oktober blev inte heller någon vändpunkt trots att den lanserades som stram men rättvis. Det var tänkt att balansera ökad offentlig välfärd med höjda skatter för de ”rika” – med det övergripande målet att trycka tillbaka inflationen och minska behovet av räntehöjningar. 

Tvärtom har kritiken haglat mot att regeringen inte bryr sig om de fattiga i dyrtid. Å andra sidan har ”laxbaronerna” protesterat mot införande av en naturresursskatt för fiskodling (som sedan länge finns för petroleumnäringen). Och så vidare.

Uppblåsta förväntningar, oväntade kriser och ett ostadigt politiskt handlag; allt har gjort sitt till för att Støre i en internationell mätning av stödet för stats- och regeringschefer hamnar på plats 20 av 22. 70 procent av norrmännen är lite eller mycket missnöjda med honom.

Det är som inget riktigt vill sig för regeringen. Inte minst gäller det Sp:s finansminister Vedum som i valrörelsen utlovade pizza med allt och lite mer därtill, men som nu ska stå för en mer “asketisk” finanspolitik. I veckan lyckades man i alla fall sy ihop en uppgörelse med Sosialistisk Venstreparti om budgeten, som bland annat innebär en skärpt fördelnings- och klimatprofil. Återstår att se om det kan blidka opinionen.

På ett annat plan lättar i alla fall trycket på regeringen. Med budgetuppgörelsen i hamn kunde Støre i går äntra scenen på Berlin Security Conference och kungöra uppgörelsens viktigaste punkt. Den handlar om ett kraftigt utökat stöd till Ukraina – och om att möta kritiken mot Norge för att, om än ofrivilligt, profitera på Rysslands krig mot Ukraina och Europa.

För bara någon månad sedan var Støres besked att Norge tog sin del av ansvaret med ett budgeterat kommande finansiellt, humanitärt och militärt bistånd på tio miljarder norska kronor. Det övertygade inte någon utanför Norge och till slut har polletten ramlat ned. 

I budgetuppgörelsen hänvisas det i klartext till att ”intäkterna från petroleumsektorn har ökat betydligt som en direkt konsekvens av Rysslands energikrig mot Europa”. Och att det finns ett behov av ökat bistånd till Ukraina.

Efter nyår ska regeringen presentera – och söka brett stöd i Stortinget för – ett ramverk som syftar till ett ”större, flerårigt bidrag till återuppbyggnaden av och stöd till Ukraina”. Tanken är att biståndet ska kanaliseras via etablerade internationella kanaler, tas ur en förstärkt biståndsbudget och delvis bekostas av ett något högre uttag ur Oljefonden.

I programskissen ingår även ökat bistånd till andra stater som drabbas av kriget. Det handlar om livsmedel och energi.

Norges geopolitiska ställning är i förändring. Det gäller Nato – med Sverige och Finland som (förväntade) medlemmar. Det gäller också den nya rollen som stabil huvudleverantör av naturgas till Europa.

Att nu gå krigsprofitkritikerna till mötes stärker Norges ställning i Europa. Det kan också utlösa krav på mer stöd från andra europeiska aktörer till Ukraina – viktigt också som ett budskap till USA om att Europa är berett att ta ett större ansvar. 

Ledare i Svenska Dagbladet 1 december 2022

Read More


Ryssland eskalerar i kriget mot Ukraina med terror mot civila mål som medel. På annan front trappar diktatorn i Kreml upp mot väst genom att slå mot livsmedels- och energiförsörjningen i syfte att försvaga viljan i väst att bistå Ukraina. På en tredje – diplomatisk – front hotar Putin med kärnvapen. Igen och igen.

Kort sagt, vi ska vara väldigt glada över den kärnvapenkapacitet som finns i väst, främst i USA men också i Frankrike och Storbritannien. Om så inte hade varit, hade utpressningspolitiken redan gett resultat.

Men att kärnvapen också ingår som ett nödvändigt ont i Natos försvarsdoktrin, riskerar nu att bryta upp det blocköverskridande samförståndet om den svenska medlemsansökan.

På uppdrag av regeringen svarade ÖB Micael Bydén i tisdags på frågan om hur Natoprocessen bäst bör drivas vidare. Hans militära råd illustrerar både vinsterna med medlemskapet och hur genomgripande förändringar som krävs i Försvarsmakten för att växa in i en – trots år av nära samarbete – ny situation.

Inte minst framgår detta i avvägningarna som avser hur försvaret kraftigt ska rustas upp till att motsvara 2 procent av BNP 2026, och sedan utvecklas till 2035.

Det är helt riktigt att som ÖB ha ambitionen att Sverige inte ska backa in i Nato utan delta fullt ut; inte bara för att söka skydd i alliansen utan också ta ansvar för den. Som en följd därav borde Sverige inte gå in i anslutningsprocessen med förbehåll gällande permanenta baser och stationering av kärnvapen på svenskt territorium.

Men, slog Bydén samtidigt fast, det var bara hans uppfattning och hur det ska bli är ett politiskt beslut. Ändå fick han utstå politiskt skäll.

Det fick även Ulf Kristersson sedan han samma dag gick på den förbehållslösa linjen. Morgan Johansson – nu utrikespolitisk talesperson (S) – krävde att regeringen skulle ändra sig och hålla sig till formuleringarna rörande förbehåll i ansökan signerad regeringen Andersson.

Även i detta avseende är Finland ledande. Sanna Marin har varit tydligt med att det vore olyckligt att sätta upp förbehåll. Ett fortsatt svenskt ja till förbehåll hade därför inneburit skilda vägar framåt. Det hade varit allvarligt nog. Det hade också inneburit ett slags eftergift till ryska krav på att bestämma över Sveriges säkerhetspolitik.

Till saken hör att kritiken – i närkontakt med verkligheten – så starkt doftar av halmgubbe.

Ledare i Svenska Dagbladet 4 november 2022.

Read More

Det är aldrig särskilt smickrande för ett land att bli beskrivet som krigsprofitör. Och det blir inte mindre jobbigt när självuppfattningen är att man är en moralisk stormakt. Kort sagt, det råder en viss kognitiv dissonans i Norge.

Internationella medier har skrivit om krigsprofiten – och runt om i Europas huvudstäder pratas det. Det sticker i ögonen att Norge har blivit en vinnare till följd av Rysslands storinvasion av Ukraina och energikriget mot Europa.

Medan andra kämpar för att få ekonomin att gå ihop och Ukraina strider för livet, formligen forsar exportinkomsterna in i Norge. Hittills i år har man dragit in 889 miljarder norska kronor (NOK) på naturgasen och 398 miljarder på oljan. Alltså tillsammans 1 287 miljarder NOK, vilket motsvarar nästan 1 400 miljarder svenska kronor. Det är mer än dubbelt så mycket som under det tidigare rekordåret 2021.

Det ger klirr i statskassan (Oljefonden) och bara för årets andra kvartal gjorde det statliga olje- och gasbolaget Equinor en skatteinbetalning på 80 miljarder NOK. Ryktet blir något mindre skamfilat av att Norge bara har råkat bli krigsprofitör. Liksom vunnit på Lotto. Och när man har försökt att lindra energipriskrisen i Europa genom att öka den egna produktionen av naturgas, så ja, då ökar också profiten.

I rollen som problemlösare ingår att tillsammans med EU-kommissionenförsöka hitta vägar att stabilisera energimarknaden. Likväl fastnar bilden av Norge som krigsprofitör. Om statsminister Jonas Gahr Støre vill göra något åt detta handlar det om att göra mer för Ukraina.

Efter 24 februari har Norge stött Ukraina med motsvarande 4,5 miljarder NOK, varav cirka hälften har varitmilitärt bistånd. Hjälpinsatsen sker i samarbete med bland annat EU, Världsbanken och International Fund for Ukraine. I regeringens förslag till statsbudget 2022/23 avsätts tio miljarder NOK till finansiellt, humanitärt och militärt bistånd till Ukraina.

Givet ”krigsprofiten” får det beloppet sägas vara blygsamt.

Så även i kontrast till att regeringen – trots det ständigt upprepade mantrat om en stram budget – avser att köpa bruket Meraker (en av de största privata egendomarna som utgörs av ett stort friluftsområde på närmare 130 000 hektar med jakt, fiske, alpinanläggning, hytter, skogsdrift och vattenkraftverk) för 2,5 miljarder. Det sker genom ett uttag ur Oljefondens behållning på 12 000 miljarder NOK.

Venstre har utmanat regeringen med förslag om att Norge med sina gigantiska intäkter borde ta en ledande roll i den samlade europeiska insatsen för att återuppbygga Ukraina. Den avfärdande responsen från Arbeiderpartiets förstanamn i utrikes- och försvarsutskottet var att Venstre bara ville plocka egna politiska poäng på Ukraina.

Och förvisso är det självöverskattande att vilja ta en ledande roll för ett litet land som inte tillhör samordnarna i G7. Icke förty kan Norge öka sitt engagemang mycket mer än att som Støre nöja sig med att slå fast att Norge tar sin del av ansvaret.

Återuppbyggnaden av Ukraina i form av en ny Marshallplan står på agendan – senast på G7-mötet i Berlin 25 oktober – men framtiden kan inte vänta. Det behövs mer pengar till Ukraina. Nu. Det har uppskattats att Ukraina nästa år kommer att behöva externt makroekonomiskt stabilitetsstöd på 50 miljarder dollar, samt 17 miljarder för återbyggnad av kritisk infrastruktur. Och, ska det tilläggas, notan för förstörd infrastruktur ökar för var dag som Ryssland attackerar mer och fler civila mål. Det är ren terror.

I samspel med Världsbanken och IMF är G7 de tyngsta aktörerna, men Norge kan och bör växla upp sitt engagemang. I pengar räknat men också i form av verbal diplomati; agera pådrivare genom att höja rösten och betona det moraliska imperativet att bistå. I stället verkar strategin vara att vänta in och följa andra aktörer. Motsatsen skulle däremot stå i samklang med den ökade geopolitiska tyngd som följer av att Norge har ersatt Ryssland som den största exportören av naturgas till Europa.

Det handlar då om att med tydlig röst deklarera den politiska viljan att ta ett ökat finansiellt ansvar för den internationella ”dugnaden” i fråga om budgetstöd och mana andra att följa efter. Norge kan också göra ett mer direkt avtryck – Made by Norway – genom att gå in i konkreta hjälpprojekt för återuppbyggnad ”här och nu” i Ukraina. Varför inte med fokus på insatser för barnen?

I ett kraftfullt tal till G7:s givarmöte vädjade president Zelenskyj om hjälp – för Ukrainas skull men också för vår. Så för Norge handlar det inte bara om att agera ”moralisk stormakt” eller ta udden av stämpeln som krigsprofitör. Vinner Ryssland blir det en seger för den starkes rätt i internationell politik. Det får globala ringverkningar, men ökar också risken för rysk aggression i Norden-Baltikum.

Det ligger i Norges nationella intresse att Ukraina vinner kriget. Därför är ett uttag ur Oljefonden till förmån för Ukraina också en investering för framtida generationer.

Och det drabbar ingen fattig.

Ledare i Svenska Dagbladet 29 oktober 2022

Read More