Claes Arvidsson

Försvaret glöms bort trots ett gigantiskt reformutrymme

By: admin
20-09-2021
Bankskatt, Försvarspolitik, Magdalena Andersson, Peter Hultqvist

Ska man tro försvarsminister Peter Hultqvist när han i en krönika i Dala-Demokraten målar upp en bild av de borgerliga partierna som ett gäng slaktare som bara väntar på att ta itu med den offentliga välfärden? Nej, naturligtvis inte. Det är bara en ”halmgubbe” som dras fram i försvaret av den föreslagna bankskatten (Riskskatt för vissa kreditinstitut), som Hultqvist menar ”förenar fördelningspolitik med uppbyggnad av militär förmåga”:

”Det är bara ett fåtal som har pengar nog att stå utanför och fixa livet på ”eget sätt”. Men det är inte detta fåtal som ska vara centralt i samhällsbygget. Däremot kan de bidra mer i den nödvändiga renoveringen, även om deras borgerliga politiska ombud kommer att jämra sig. Bankskatten på 5 miljarder går nu till försvaret vilket svider hos dem. Men det drabbar ingen fattig.”

Men det är inte heller den uttalade poängen. Miljarderna är inte öronmärkta för ÖB.

Ska man tro finansminister Magdalena Andersson när hon på sin kant lyfter fram att RISK-skatten syftar till att värna den finansiella stabiliteten. Nej, det ska man inte. Miljarderna är inte heller märkta ”finanskris”. Hon förleder dessutom genom att dra fram finanskrisen 2008–2009. Nya regelverk och ökade kapitalkrav gör dock att bankerna står på en mycket mer stabil grund.

Förslaget kan dessutom motverka sitt stabilitetsskapande syfte. I sitt remissvar gör Riksgälden tummen ned och i klara verb konstateras att Anderssons förslag ”inte är till gagn för den finansiella stabiliteten” bland annat eftersom ”kostnaden i relativa termer kommer öka mer för krediter med låg risk än för krediter med hög risk”. Finansinspektion (FI) säger också nej med motiveringen att skatten motverkar sitt uttalade syfte att öka den finansiella stabiliteten.

Varken Riksgälden eller FI har dock någon synpunkt på det statsfinansiella motivet ”mer pengar i statskassan” utan detta är en politisk fråga.

Eller egentligen två. Mer att spendera. I hopp om att både Lööf och Dadgostar ska välsigna budgeten – och att väljarna ska göra detsamma i kommande riksdagsval. Och förstås ge Andersson en vänsterprofil när hon väljs till ny partiledare i november.

Enligt finansministern uppgår reformutrymmet till 74 miljarder i budgeten 2022 – alltså 69 miljarder minus bankskatten. Också detta hade varit en försvarlig summa att spendera på vård, skola och omsorg, höjda bidrag, på ditten och datten. Eller för den delen på den ökning av försvarsanslaget som ingår i regeringens uppgörelse med Centern och Liberalerna.

Men inte ens med ett gigantiskt reformutrymme i den politiska verktygslådan vill Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) alltså göra den prioriteringen av försvarsbeslutet 2022–2025. Det bådar inte gott för fortsättningen.

I försvarsbeslutet ingår ju en kontrollstation 2023 som ska stämma av om mer behöver göras för att stärka försvarsförmågan. Och den frågan vet vi redan svaret på. Mer behöver göras och med inriktning inte minst på här och nu.

Samtidigt inskränks den politiska handlingsfriheten av de aviserade ”sociala” reformerna. All erfarenhet talar dessutom för att även en regering med annan politisk färg kommer att få svårt att reversera reformerna när det väl klubbats igenom i riksdagen.

Saken blir knappast bättre av att alla inte delar finansministerns uppfattning om reformutrymmets storlek för 2022. Konjunkturinstitutet har beräknat det till 40 miljarder medan Ekonomistyrningsverket räknat fram att det inte finns något budgetutrymme alls.

Peter Hultqvist har talat om att det nu är ”payback time”. Synd att det inte är Sveriges försvar som han syftade på.

Krönika i Altinget 17/9 2021.

Read More

En drömregering utan gemensamt mål

By: admin
15-09-2021
Uncategorized

Jonas Gahr Støre har ibland framstått som en vilsen Hamletfigur och inför valet till Stortinget kunde han ställa sig samma ödesmättade fråga: Att vara eller inte vara. Rättare sagt vinna valet och bli statsminister eller vid förlust försvinna också som Arbeiderpartiets ledare. Støre vann och kommer att i nästa månad ta över som statsminister efter Erna Solberg

Men han är också en förlorare.

Høyre går tillbaka men 20,4 procent är inte ett historiskt dåligt resultat. Samma kan sägas om Fremskrittspartiet (11,7 procent). Trots en stark valspurt gör AP ett historiskt svagt val med 26,4 procent av rösterna. Stödet för Senterpartiet har fallit dramatiskt sedan toppnoteringarna i våras men det är fortfarande väldigt bra (13,6 procent). Sosialistisk Venstre gick också framåt (7,5 procent).

Tillsammans får de tre partierna 89 mandat och därmed har Støres drömregering de mandat som krävs för en majoritet i Stortinget.

Den väntade dramatiken kring fyraprocentsspärren blev allra mest nagelbitande för de närmast berörda. Kristelig Folkeparti föll igenom medan Venstre klarade sig med nöd och näppe. Miljøpartiet de grønne klarade inte spärren; det blev alltså inte ett klimatval i MDG:s smak. Mest svårt att förstå är att den andra förstlingen Rødt – med kommunismen bevarad i partiprogrammet – tog sig över gränsen.

Norge ligger i topp när det gäller jämställdhet och jämlikhet, liksom genomsnittslön och bidragsnivåer. Offentlig sektor är överstor. Staten storägare i näringslivet. Ändå blev föreställningen om de ökade sociala skillnaderna vänstersidans valvinnande tema.

Om Støres tilltänkta regering skulle ha varit beroende av ytterkantspartierna R eller MDG hade han fått starta regerandet med grus i maskineriet. Det blir knepigt nog ändå att tråckla samman en regeringsplattform med SV och SP. I utgångspunkten saknas en gemensam idé, ja SP vill egentligen inte kampera ihop med socialisterna i SV. SV ska å sin sida ha en medlemsomröstning om regeringspolitiken.

Även om Støre inte återfaller i rollen som Hamlet lär det bli en utgiftskoalition när välfärdslöftesfloran ska infrias. Steget till vänster innebär också mindre valfrihet i välfärden, en mer rigid arbetsmarknad och höjda skatter.

“Lykkeland” är den välfunna titeln på en dramaserie om hur det norska oljeäventyret startade. Lykke kan betyda både lycka och tur – och Norge hade sannerligen turen på sin sida för olje- och gasfyndigheterna gjorde landet stenrikt. Men med klimatkrisen har turen vänt snabbare än väntat. Nu är frågan hur äventyret ska avslutas på ett sätt som bäddar för att ekonomin mjuklandar genom etablering av ny industri. Norge tillhör dock inte världseliten i innovationskraft.

I klimatpolitiken drar SV och SP åt olika håll. AP är splittrat. Det som förenar är att det gröna skiftet tänks ske nästan smärtfritt; det ska varken märkas i plånboken till vanligt folk eller i arbetslöshetsstatistiken. Samtidigt ökar trycket på att skärpa upp klimatpolitiken för att nå målet att minska utsläppen med 50–55 procent till 2030.

Till raden av frågetecken hör att näringspolitiken ska bli mer aktiv. Ska regeringen välja vinnare (företag/teknologi) i jakten på nästa industriäventyr? Ska styrningsmodellen för de statligt ägda företagen ändras så att politikerna inte längre håller armlängds avstånd? Ska Oljefondens vinstmaximeringsmaxim kompletteras med politik? Ingen vet.

SV vill att Norge ska lämna Nato och säga upp EES-avtalet. SP säger också nej till EES. AP är för men är internt splittrat. Kommer Europapolitiken att bli ännu mindre aktiv? Kommer det att bli en utredning om för- och nackdelar med medlemskap/EES/handelsavtal? Och kommer Støre då att ha kontroll över processen?

Och så finns förstås frågan om de tre troliga koalitionskamraterna kan hålla sams. Grundlagen tillåter i alla fall inte nyval. Så Norge har de nästa fyra åren det Storting som väljarna valt.

Erna Solberg kan se tillbaka på att med skickligt politiskt hantverk i åtta år – i skilda konstellationer – ha hållit samman fyra mycket olika partier. Hon kan också konstatera att det politiska motståndet malde ned hennes reformagenda ”Bättre lösningar” för ett modernare Norge. Høyre behöver nu gå in i tankeboxen för att hitta ett nytt uppdrag – och kön med goda kandidater för att leda partiet fram emot Stortingsvalet 2025 är redan på plats. 

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 14/9 2021.

Read More

I Norge väntar rödgrön röra

By: admin
11-09-2021
Erna Solberg, Jonas Gahr Støre, Stortinget

Den 13 september är det val till Stortinget. Efter åtta år som Norges statsminister skulle det vara en sensation om Erna Solberg får förnyat förtroende. Att vinna en tredje mandatperiod är alltid svårt. Det blir knappast enklare när oppositionen kolporterar en verklighetsbeskrivning under rubriken ”elände” och själva erbjuder en ”pizza med mer av allt”.

Den skrattande partiledaren

Senterpartiets digitala landsmöte i juni öppnades av partiledaren själv, Trygve Slagsvold Vedum. Han hälsade välkommen med en kopp kaffe i handen sittande vid köksbordet på det egna jordbruket. Så vidgades bilden och på andra sidan bordet blev hans gamla pappa synlig. Ett genialt drag i insäljandet av honom som en folkets man – med kontrastverkan i förhållande till såväl Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre och Høyres Erna Solberg.

Under våren hade Vedum rest runt mellan olika fototillfällen – ständigt med en kopp kaffe i handen. Med samma budskap om att halvera priset…bygga ut…bevara…öka stödet till bönderna…återupprätta nedlagda småhögskolor… Och förstås om att göra upp med den lattedrickande Osloeliten, statsbyråkraterna och EU som centraliserar allt de förmår utan att bry sig om folk i distrikten.

Alltid leende. Eller skrattande. Säg den fråga som han inte vill svara på som inte skrattades bort. Allt medan opinionssiffrorna steg i vädret. När högtrycket var som starkast låg SP i jämnhöjd med AP. Efter korandet av Vedum till statsministerkandidat har dock väljarstödet fallit dramatiskt. 

Kanske är det för att han inte är nog statsministerlig? Är han verkligen av det rätta virket när nästa kris kommer? Med anspråk på att leda landet följer att media har pressat honom på svar. Ett belysande exempel på Vedumismen är inställningen till EES-avtalet. Först skulle det sägas upp, för att sedan följas av förhandlingar om ett nytt handelsavtal. Nu vill SP i stället vänta med uppsägningen till dess att det nya avtalet är på plats. Samtidigt har han också slagit fast att det står Norge fritt att bryta mot avtal med EU.

Støre både förlorare och vinnare

Likväl kommer SP i Stortingsvalet 13 september att göra ett starkt val. I Poll of Polls får Vedum 12,5 procent (22 mandat). Siktet är inställt på att efter valet bilda regering tillsammans med AP. Till skillnad från när man regerade senast vill man dock stänga ute den dåvarande koalitionsbrodern i Sosialistisk Venstreparti (SV). Sannolikt för att inte skrämma bort borgerliga väljare.

Arbeiderpartiet kommer å sin sida att med 23,3 procent (43 mandat) att göra ett historiskt dåligt val. Trots detta råder inte förtvivlan. Efter uppslitande interna strider i kölvattnet av Metoo – och ett svagt ledarskap – har Jonas Gahr Støre lyckats samla partiet. Det mesta pekar på att regeringsmakten och statsministerposten är inom räckhåll och den vill man dela med både SP och SV.

Ett väljarstöd på 9,9 procent (17 mandat) avspeglar att Norges vänsterpartister i SV är ett av valets medvindspartiet. SV delar gärna taburetter med AP och SP. I kalkylen ingår dock att resultatet av regeringsförhandlingarna ska godkännas i en medlemsomröstning innan det kan bli skarpt läge.

Så ja, det är komplicerat, och än mer så sedan de tre partierna inte kan räkna med egen majoritet – minst 85 av Stortingets 169 platser – i opinionsundersökningarna. Såväl regeringens sammansättning som politikens innehåll är därmed okänd materia.

På ytterkanten ser Miljøpartiet de grønne (MDG) ut att verkligen etablera sig i rikspolitiken. 5,0 procent ger nio fler mandat än det enda som man har i dag. MDG vill ha en Støreregering – och inflytande. Rødt – ett parti som vill avskaffa kapitalismen och införa ett styre på baserat på den verkliga marxismen får i Poll of Polls 5,1 procent och nio mandat. Här bryr man sig inte om vem som blir statsminister i en rödgrön regering, men har klargjort att man i eventuella förhandlingar om budgeten inte kommer att rea ut sitt stöd.

Støre har för sin del helt tagit avstånd från regeringssamarbete med MDG och Rødt – för att inte skrämma bort mindre radikala väljare. 

Om valvinden inte slår om till en majoritet för AP:s trepartilösning, kan man alltså räkna med att det åtminstone inledningsvis blir nog så röd-grön-rörigt. Lösningen för Støre kan då i stället bli att på egen hand bilda en minoritetsregering som sedan söker stöd i Stortinget. Men ingen vet.

Dramatik kring spärrgränsen

När valresultaten tickar in blir spärrgränsen en nagelbitare. Både MDG och R ligger i Poll of Polls över gränsen på fyra procent för att komma i fråga för att dela på de 19 utjämningsmandaten. Hamnar de under blir läget sannolikt enklare för Støre. Men spärrgränsen blir också en nagelbitare på den andra kanten. 

Solbergs regeringskamrater i Venstre och Kristelig Folkeparti balanserar på randen till avgrunden. Att V (4,9 procent) och KrF (4,0 procent)  håller gränsen är helt avgörande för att hålla liv i hoppet om ett förnyat mandat för regeringen. För att Solberg ska få fortsatt förtroende efter sina åtta år vid makten, krävs dock även betydligt bättre resultat för Høyre och Fremskrittspartiet än de 20,3 respektive 10,8 procent som opinionsundersökningarna visar. I mandat räknat får H och FrP 35 respektive 19 mandat. De båda småpartierna får 15 tillsammans.

Fast å andra sidan har FrP klart deklarerat att man å ena sidan inte ämnar återinträda in den fyrpartiregering som man lämnade i början av 2020. Och, å andra sidan, är beskedet från partiledaren Sylvi Listhaug att man inte kommer att stödja en budget signerad en regering som FrP själv inte ingår i. 

Så ja, det är komplicerat. Men väljarna vet i alla fall vad de får – ”more of the same”.

Sociala skillnader viktigaste frågan

När väljarna i våras tillfrågades i en opinionsundersökning om de två viktigaste sakfrågorna i valet toppades listan av sociala skillnader (29 procent), hälsa (25 procent), skatter och avgifter (21 procent) och miljö (19 procent). Efter sommarens uppmärksammade klimatrapporter är sociala skillnader fortfarande viktigast för väljarna (28 procent), men följs nu av miljö (26 procent). 

Detta har gynnat MDG, SV och V – med Vedums dieselparti som största förlorare. AP, som står i spagat i klimatfrågan, har också missgynnats. Värt att notera är att det endast är MDG som kräver ett slutdatum för det norska oljeäventyret. Den politiska striden gäller snarare hur Norge ska klara de utsläppsminskningar som man i avtal med EU har förbundit sig att göra till 2030 – och väldigt mycket handlar om att höjda CO2-avgifter inte får drabba Ola och Kari Norman.

Debatten är polariserad. Det är knappast någon tillfällighet att ”Klimabrølet” på sociala medier har fått en motståndare i ”Oljebrølet”.

Mot bakgrund av Vedumismens framgång är det lite överraskande att endast 13 procent pekade på distriktspolitik som en av sina två viktigaste frågor. Konflikten centrum–periferi kan dock gömmas inom andra områden där effektivitetsreformer ses som uttryck för centralisering. Det är likaledes oklart vad sociala skillnader egentligen är – också därför att det i debatten även tas in aspekter som till exempel tillgång till hälsotjänster.

Spänningen mellan centrum och periferi är inte ny, men det är ändå intressant att Norge faller in i en internationell trend. Detsamma gäller elitkritiken och inte minst frågan om sociala skillnader som Støre & Co kör stenhårt med. Vänster–höger-dimensionen är påtaglig.

Støre har slagit fast att efter åtta år med en ”högerregering” är det ”vanlige folks tur”.

De sociala skillnaderna kan dock knappast beskrivas som dramatiska. Norge tillhör toppskiktet i frågan om inkomstjämlikhet. 2018 uppgick ginikofficienten till 0,262 och Norge var då mer jämlikt än Sverige. Den årliga genomsnittsinkomsten är 500 000 norska kronor. Välfärdsstaten tillhör världens största. Sjukvården vinner internationellt beröm. Men bilden av ”elände” har satt sig. Och liksom i Sverige ökar dock skillnaderna i fråga om förmögenhet.

De partier som aspirerar på att ta över makten vill höja inkomst- och förmögenhetsskatten. Arvsskatten kan komma åter. Samtidigt utlovas en (ännu) mjukare bidragslinje. Med ett regeringsskifte följer också en mer aktiv näringspolitik och (ännu) mindre plats för det privat i offentlig sektor.

Det säger åtskilligt om Norge att AP:s bud innebär att ingen med en årlig inkomst upp till 750 000 norska kronor ska få höjd skatt. 

Exit Erna

Att Erna Solberg troligen får lämna in sin avskedsansökan kan synas en smula orättvist. Norge har klarat pandemin bra. Men väljarna ser framåt, ser efter något nytt. Det har dock varit stora rörelser bland väljarna och till bilden hör att många bestämmer sig dagarna före valet. Så undrens tid är kanske ändå inte förbi – även om NRK:s senaste mätning visar att så är fallet. I denna ligger både V och KrF under spärrgränsen medan R och MDG ligger över. Lika klar är oklarheten om hur en ny regering ska se ut. Men om AP lyckas skrapa ihop en majoritet tillsammans med SV och SP, slutar valdramatiken nog ändå med en trepartiregering – rörig men ändå mindre rörig än med R och MDG i leken.

Med strid in på målsnöret kan spurten bli extra löftesrik. Norsk politik är ju lite som Lyxfällan, men med skillnaden att ekonomin inte saneras, utan att man i stället lånar genom uttag i Oljefonden. Från kommande generationer.

Publicerad i Smedjan 10/9 2021.

Read More

En EU-armé vore ett strategiskt felgrepp

By: admin
08-09-2021
Afghanistan, EU, Försvarspolitik, Nato, Peter Hultqvist, Ryssland, Säkerhetspolitik

Afghanistan är en pågående tragedi utan tydligt slut, som också – med islamister i friare spelrum – har följdverkningar i regionen. I Europa skulle en flyktingvåg sätta politiska spår. Men det är svårt att se att de geostrategiska kontinentalplattorna kommer i rörelse efter talibanernas intåg i presidentpalatset i Kabul. Redan före det slutliga amerikanska tillbakadragandet hade USA lämnat landet.

Med maktkampen med Kina som prio ett i Vita huset ligger, i en alltmer konfliktfylld miljö, allianserna fast med Sydkorea, Japan och Taiwan. I den stora bilden blir Europa mindre viktigt. Därför gäller det att visa att vi kan, vill och törs sätta den transatlantiska länken i första rummet genom att ta ansvar för att stärka de nationella försvaren – och därmed Nato som är förbindelsen över Atlanten.

EU-kommissionens vice ordförande och utrikesansvarige Josep Borrell har emellertid tagit uttåget ur Afghanistan till intäkt för det han beskrivit som ett historiskt genombrott. Det handlar om skapandet av en militär snabbutryckningsstyrka om 5 000 militär personal, inkluderande flyg och marin samt kompletterad med den apparat som krävs för en fungerande organisation.
Kommissionen går därmed i takt med 14 av EU:s medlemsländer. I spetsen de båda tungviktarna Tyskland och Frankrike, som i våras föreslog bildandet av insatsstyrkan i syfte att snabbt kunna gripa in i inledningsskedet av en konflikt. Strategisk autonomi är vad som lockar, men det är ett strategiskt felgrepp.

EU har redan sedan 2007 en snabbinsatsstyrka på numera 1 500 militär personal. Problemen har hopat sig. Det har varit svårt att fylla stridsgrupperna och att ordna finansiering. Insatsstyrkan har aldrig fått rycka ut. Medlemsländerna har nämligen definierat sina intressen på olika sätt och därmed har ett enigt beslut inte kunnat fattas. Kort sagt, ett riktigt praktfiasko.

För att komma runt problemet med oenighet föreslås att beslut om insats ska kunna fattas med majoritetsbeslut. Ingen ska tvingas att delta, men likväl ändå ta ett ansvar i EU:s namn. Finansieringen ska vara gemensam via EU-budgeten.

Ett förslag ska läggas i november och slutligt beslut väntas under det franska ordförandeskapet i mars 2022. Beslutet borde bli ”papperskorgen”. Trots att förslaget är en pappersprodukt riskerar det att vid en realisering att inte bara så split i EU utan få drastiskt negativa konsekvenser för säkerheten i Europa.

Med Biden som president har USA en entusiastisk (om än inte konfliktfri) relation till EU. Budskapet är även positivt till att EU stärker sin försvarsdimension, men då i form av att utveckla samarbetet med Nato i det 74-punktsprogram som EU och Nato antog 2018. I detta klargörs att EU inte kan ersätta Nato, liksom fastslås att varken parallella strukturer eller kommandokedjor ska skapas – för att inte slösa med begränsade resurser. Men det är just detta som det planerade förslaget leder till, och riskerar dessutom att dra kraft från områden i avtalet med Nato där EU faktiskt kan göra en avgörande skillnad. Förbättrad förmåga att transportera trupp och materiel är ett sådant exempel.

Försvarsminister Peter Hultqvist har avvisat förslaget om en ny insatsstyrka med hänvisning till att den ”transatlantiska länken är avgörande för balansen i vår del av världen”. Utmärkt. Det han egentligen säger är att Nato är grundbulten för säkerheten i Europa, och att Nato står och faller utan USA, och att en accelererande amerikansk fokusförskjutning i riktning Kina ställer krav på att Europa tar ett större ansvar för det egna försvaret.

Varför slutsatsen av den analysen är att Sverige inte bör vara fullvärdig medlem av Nato, visar att regeringen i en allt mer orolig tid låter partipolitiska hänsyn gå före värnandet av rikets säkerhet. Och ja, så behöver vi snabba på uppbyggandet av Sveriges militära förmåga. Inte heller det förmår regeringen Löfven.

Ledare publicerad i SvD 7/9 2021.

Read More

Skakig framtid för säkerhetsfrågor – även efter Löfven

By: admin
02-09-2021
Försvarsberedningen, Försvarspolitik, Gängkriminalitet, krisberedskap, Magdalena Andersson, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Socialdemokraterna, Stefan Löfven

Stefan Löfvens besked att han lämnar som partiordförande och statsminister i samband med partikongressen i november, kom som en överraskning. Dagen efter hopade sig goda ord från politiska motståndare om vilken hyvens kille han är. Det är ett civiliserat sätt att påminna om att det bortom den politiska konflikten också finns en känsla av gemenskap.

Dagen efter – i betydelsen baksmälla – är tyvärr också ett slags sammanfattning av Löfvens ledarskap och det Sverige han lämnar efter sig. Han har hållit ihop partiet och under extraordinära förhållanden trixat ihop regeringsmakten under två mandatperioder.

Säkerhet har inte varit Löfvens paradgren

Men partiet och makten är inte allt utan som statsminister ska man även leda med ansvar för landet. Grunden för detta är att säkerställa den inre och den yttre säkerheten. Detta har dock inte – för att uttrycka det milt – varit Löfvens paradgren.

I regeringsförklaringen 2017 förkunnade Löfven att ”organiserad brottslighet har ingen plats i Sverige.” Han talade också om straffskärpningar – dock utan att nämna den egna regeringens saktfärdighet. Det är tack vare en ihärdig opposition i riksdagen som lagstiftningen även senare har verklighetsanpassats.

Den organiserade gängbrottsligheten har dock fått allt större plats i Sverige. I dagsläget klassificeras 60 stadsdelar av polisen som ”riskområden,” ”utsatta områden” och ”särskilt utsatta områden”. Omkring 600 000 människor bor i dessa områden. Och olusten sprider sig. Gängrelaterade mord och mordförsök har blivit vardag. Våldet är inte heller längre bara ett storstadsfenomen.

I en ny utredning föreslås ännu en rad straffskärpningar med sikte på att komma åt gängkriminaliteten. Utredningsförslaget tänks dock införas först om två år, eftersom det först då kommer att finnas tillräckligt med plats i fängelserna. Regeringen vill också se en bidragsfinansierad satsning i kommunerna på förebyggande arbete. Någon övergripande plan för hur arbetet ska se ut eller vilka mål som ska uppnås finns dock inte.

För att använda ett av statsministerns favorituttryck; det är inte acceptabelt. Samma sak gäller Löfvens hantering av den yttre säkerheten.

I Försvarsbeslutet 2015 fick Socialdemokraterna med sig alla partier utom liberalerna i Folkpartiet. Här lyckades man med att både leverera ett alltför svagt försvar och samtidigt ta underfinansieringen till en historisk nivå. Trots extra anslag gick som det gick.

Vägen fram till Försvarsbeslutet 2021–2025 var rena politikfarsen men till slut gick det i hamn. Den successiva höjningen av anslaget från 60 till 89 miljarder kronor kan beskrivas som historisk, men bara utifrån historiskt låga nivåer. Om regeringen hade fått sin vilja igenom hade utfallet blivit mycket sämre, men den politiska oppositionen tog striden.

Och den striden kommer att behöva tas igen. Också när det gäller Polismyndigheten, Tullverket och Kustbevakningen, som alla har varnat för nedskärningar om inte snabba cash tillförs.

Så vem träder till som partiets hövding? Magdalena Andersson står högst på listan över kandidater. Blir hon också statsminister kommer säkerhet inte heller framledes vara regeringens prio 1. Som finansministern 2019, med en väl så talande retorisk fråga, uttryckte sig i samband med sitt nej till att betala Försvarsberedningens nota för försvarsbeslutet:

”Ska jag gå på bio, eller ska jag köpa godis?”

Svaret lär nog bli fler ”familjeveckor”. 

Krönika publicerad i Altinget 27/8 2021.

Read More

Afghanistans tragedi är fullbordad

By: admin
01-09-2021
Afghanistan, Donald Trump, Försvarspolitik, Joe Biden, Mänskliga fri- och rättigheter, Nato, Säkerhetspolitik, Terrroism

När är de sista planen lyfter från Kabuls flygplats går ridån ner för den internationella insats som skulle bli så bra, men som slutade som en afghansk tragedi. Scenerna från evakueringen i Kabul skär i hjärtat, etsar sig fast i minnet. Ändå ger bilderna vi ser bara en aning om den avgrundsdjupa desperationen. De uttrycker ett jag kanske inte dör men livet tar slut.

Det är en dyster ironi att dramat som efter 11 september 2001 inleddes med kriget mot terroristerna i al-Qaida, avslutas med IS-Khorasanprovinsens attacker vid Kabuls flygplats. Svaret från USA lät förstås inte vänta på sig. Kriget är i full gång. Lägg därtill att talibanerna som störtades i ”Operation bestående frihet”, 20 år senare åter är vid makten. Friheten blev inte bestående.

Allt sedan 2014 har Afghanistan varit en tragedi i vardande. På initiativ av president Obama överlämnades ansvaret för säkerheten till afghanerna själva. Merparten av amerikanska, Natos och andra allierades styrkor drogs tillbaka. De kvarvarande fick en stöttande roll. Talibanerna fick vind i seglen.

2020 gjorde president Trump en deal med talibanerna att i maj 2021 skulle alla utländska trupper ha lämnat Afghanistan. ”Kapitulationen” var villkorslös. I utbyte lämnades inte några bindande förpliktelser från talibanernas sida, varken rörande al-Qaida eller om talibanism med ett mänskligt ansikte. Signalen om regimskifte var tydlig. Det kunde bara ge ett resultat.

Tragedin fullbordades då president Biden – trots att talibanerna ryckte fram – valde att stå fast vid Trumps avtal. Den 11 september skulle vara slutpunkt, 20 år efter al-Qaidas angrepp mot USA. Men den afghanska armén föll ihop som korthus och det som skulle bli ett uttåg i god ordning slutade i kaos och terror. Ett värdigt slut förbyttes i amerikansk förödmjukelse.

Huruvida slutakten regisserades utifrån ett underrättelsefiasko eller en politisk ovilja i Vita huset att ta hänsyn till en analys med i värsta-fall-scenario, tvistas det om. Men Biden undkommer inte ansvaret – också det etsas in i det kollektiva minnet.

En viktigare, större och mer komplex fråga för framtiden är vad som gick fel i Afghanistan. Levde insatsen i ett slags illusionernas bekväma värld om tillståndet i den afghanska armén, eller – när det gäller projektet demokratisk statsbyggnad – att miljarder i bistånd verkligen inte försvann i korruption? Trodde afghanerna att den militära insatsen skulle vara för evigt?

I efterdyningarna av den afghanska tragedin hörs igen röster som hävdar att militära interventioner eller för den delen demokratisk statsbyggnad med stöd utifrån, är dömda att misslyckas. Därför är det bra att Försvarsutskottet har tagit initiativ till en granskning av svenska militära utlandsmissioner. Det borde även ske en ny både bredare och djupare utvärdering med fokus på Afghanistan.

Det var rätt av Sverige att delta i Afghanistan, men politiken, den militära insatsen och biståndsverksamheten behöver genomlysas. För att vi ska lära.

Solidariskt ansvarstagande med våra ”allierade” är en grundbult i vår egen säkerhet. Vi kommer även i framtiden att behöva ha beredskap för att med militära medel försvara våra värden och stå upp för demokrati och frihet. Vi ska med tacksamhet hedra de svenska soldater som gjorde det i Afghanistan och särskilt minnas dem som gav det yttersta offret, det egna livet.

Ibland hävdas att det aldrig finns några militära lösningar på krig, men det vi ser i Afghanistan är just en militär lösning. Men det goda segrade inte.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 30/8 2021.

Read More

Dagen vi ska minnas

By: admin
23-07-2021
22 juli 2011, Anders Behring Breivik, Högerextremism, Terrorism

Vissa händelser kan vara så dramatiska eller omvälvande att de för alltid har en och samma fråga knuten till sig: Vad gjorde du den dagen? I dag – i samma fjällidyll på mitt norska sommarfjäll i Valdres – kommer jag mycket väl ihåg den 22 juli 2011. Chocken. Förvirringen. Gråten. Samma känslor som så många upplevde i Stockholm 2017 i samband med terrordådet på Drottninggatan.

På eftermiddagen rämnade idyllen. Klockan 15.26 såg jag på Aftenpostens hemsida att en bomb hade exploderat i regeringskvarteret. En och en halv timme senare kom först vaga men sedan allt hemskare uppgifter om skottlossning på det socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF:s sommarläger på Utøya utanför Oslo.

Vi ringde och messade vänner och släktingar i Norge med en och samma fråga: Är allt väl hos er? När bilden klarnat visade det sig att svaret, som för så många andra, var ”nästan”. ”Vi har klarat oss, men vår sons bäste vän…”. Runt om i hela Norge fanns sörjande familjer med en tom plats vid middagsbordet.

Åtta personer dog i bombattentatet i Oslo. På Utøya sköt Anders Behring Breivik ihjäl 69 personer. En pojke drunknade när han simmande försökte komma undan mördaren. En annan dog efter att ha fallit under flykten. I terroråtalet mot Breivik ingick inte bara de mördade, utan även nio mordförsök i Oslo och 33 på Utøya. Om alla inne i departementet, på gatan och på Utøya hade tagits med hade det omfattat 600–800 personer.

I rättegången redovisade åklagaren plågsamt metodiskt gärningen – alltmedan gärningsmannen lyssnade självbelåtet. Breivik erkände inte skuld, utan såg sig i sin förvrängda islamofobiska världsbild som nationens räddare. Domen föll den 27 augusti 2012 och löd på 21 års fängelse.

I efterdyningarna av attentaten tillsattes en oberoende utredning för att ge svar på exakt vad som hänt och hur det hade kunnat hända. När 22 juli-kommissionen redovisade sina slutsatser på 500 sidor den 13 augusti 2012 var domen hård. Bombdådet i regeringskvarteret hade kunnat förhindras – om regeringen hade tagit varningar och råd på allvar. På Utøya hade konsekvenserna kunnat bli mindre allvarliga – om polisen inte hade haft stora brister i planering och tekniska system. Säkerhetspolisen borde ha använt sig av andra metoder för att öka möjligheten att ”hitta” Breivik.

Staten hade sviktat. Agerat som om ”det inte kunde hända här”. Kritiken har lett till att beredskapen har höjts, men som 21-årige Philip Manshaus demonstrerade hösten 2019 – i samma anda som Breivik – är det ändå omöjligt att förutse allt. Manhaus mördade först sin yngre halvsyster Johanne Zhangija Ihle-Hansen och satte sedan kursen mot en moské, där han dock blev övermannad.

Efter 22 juli 2011 stod ett slags kärleksbudskap i fokus, men det har inte hjälpt. I själva verket har det blivit mer av högerradikalism- och extremism. I den norska säkerhetspolisen PST:s hotutvärdering 2021 klassas terrorhotet från högerextrema för andra året i rad som lika stort som det från islamister.

Inför tioårsdagen har historien återkallats i form av bland annat minnesböcker, tv-dokumentärer och tidningsreportage. Överlevare har berättat om traumat men också om hur det känns att bli hånad i sociala medier för att vara just det. Samtidigt har AUF lyft en politisk dimension som man menar valdes bort i krishanteringen efter Breiviks attentat: att det var riktat mot socialdemokratin och dess ungdomsorganisation.

Då, 2011, valde statsminister Jens Stoltenberg att samla nationen genom att framställa terroristdådet som riktat mot demokratin och inte mot partiet. Andra inom Arbeiderpartiet och i AUF hade hellre velat ha en politisk uppgörelse med det tankegods som man menar drev Breivik. Det kravet har nu återkommit med AUF-ordförandens ord i NRK i april: ”Det mangler et oppgjør med verdisynet, konspirasjonsteoriene og det politiske hatet bak terrorangrepet.”

AUF vill ha en ny 22 juli-kommission som tar sig an dessa frågor, men det framstår som något svävande vad en sådan ska göra. Kunskapsläget har blivit så mycket bättre. Sedan 2011 har terrorism och våldsbejakande extremism blivit ett stort forskningsfält både i Norge och internationellt, men kanhända skulle kommissionen kunna initiera någon ny infallsvinkel.

Det råder inte heller någon brist på avståndstagande. Kritik och debatt har inte saknats när det gäller uttalanden från enskilda politiker som Fremskrittspartiets Sylvi Listhaug eller för den delen det statliga ekonomiska stödet till ett högerradikalt nätforum.

Mindre välbetänkt vore hur som helst en norsk motsvarighet till svenska Delmis rapport ”Interaktiv rasism på internet, i pressen och politiken” med dess utpekande av enskilda offentliga personer som medansvariga för en normalisering av främlingsfientlighet och rasism i debatten om migration. Allt med rapportsyftet att ”skapa förståelse för hur samtida rasistiska och främlingsfientliga föreställningar formas och distribueras i Sverige”.

22 juli 2011 är en dag som man egentligen vill glömma men som ska uppmärksammas och tankarna ska gå till de drabbade. Till dem vars liv släcktes. Till överlevande som inte kan glömma, till anhöriga som fortsätter sörja – och till alla dem som ryckte in i nödens stund och som också de har värkande ärr.

I dag ringer kyrkklockorna runt om i Norge. I åminnelse.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 22 juli 2021.

Read More

Verklighetsbeskrivning ur Olustiga huset

By: admin
21-07-2021
Angela Merkel, Emmanuel Macron, EU, Krim, Ryssland, Ukraina, Vladimir Putin

Låt oss bjuda in till ett toppmöte med Vladimir Putin. Det var budskapet från Emmanuel Macron och Angela Merkel inför Europeiska rådets möte i juni. Tungviktarna mötte dock motstånd. Klokt nog gick rådet i stället på en hårdare linje. Merkel betonar dock fortfarande behovet av en öppenhjärtig dialog med Kreml. Inte heller Macron har givit upp.

Men vad är det egentligen som EU:s stats- och regeringschefer ska prata med Putin om? Svårigheten består ju inte i att identifiera problemen med cyberattacker och informationskrigföring – eller för den delen giftmord – utan i det ryska agerandet. Som alltid förnekas i Moskva. I stället erbjuds en verklighetsbeskrivning som hämtad ur Olustiga huset. Det ska inte belönas.

Att träffas har inte heller något egenvärde. Ryssland är inte en samarbetspartner och det ligger inte i korten att den bilden skulle ändras genom att vara tillmötesgående. Tvärtom utpekar Kreml väst, USA och Nato som ett hot mot Ryssland och den ryska ”civilisationen”. Anklagelserna om militär inringning och inrikespolitisk destabilisering haglar.

Allt är möjligt i den fantasivärld som målas upp. Som att de höga ryska smittotalen i covid-19 är ett resultat av amerikansk biologisk krigföring. Och vad för slags dialog är det möjligt att föra om Krim och de ryska marionettrepublikerna i Östra Ukraina?

Det nu lågintensiva kriget som Ryssland inledde 2014, ja det bara pågår. Putin har 14 000 döda och 30 000 skadade på sitt samvete. Närmare 1,5 miljoner ukrainare har drivits på flykt. Och Moskva fortsätter att trycka på. I april drog Ryssland samman 100 000 man vid gränsen till Ukraina i vad som sades vara en militärövning – och en stor del har stannat kvar efter dess avslutande. I Svarta havet försöker man aggressivt att inskränka den fria sjöfarten och flödet in och ut från ukrainska hamnar.

I en lång artikel har Vladimir Putin lagt ut texten om att ryssar och ukrainare (och belarusier) egentligen är ett och samma folk. Den outtalade slutsatsen är att Ukraina (och Belarus) egentligen är en del av det ryska riket. Relationerna skulle kunna vara utmärkt broderliga om det inte vore för att kretsen kring president Zelenskyj går i utländska krafters ledband, krafter som har siktet inställt på att skada Ryssland. Så Ukraina utgör ett hot.

I den världsbild som kolporteras ingår också tanken på att de landområden som var ryska vid Sovjetunionens bildande borde återgå till den ”rättmätige ägaren”. Så nog finns anspråk.

När det onormala inträffar tillräckligt ofta skapas ett nytt förväntat normalläge – trots att beteendet fortfarande är onormalt. Ryssland har förmågan och har visat viljan att ta land med våld. Och det kan komma mer. I samband med truppsammandragningen i våras spekulerades det i ett möjligt anfall mot Ukraina. Höstens stora militärövning Zapad 2021 öppnar också möjligheternas fönster för att igen överraska under den täckmanteln. Att gå in i och sedan annektera det redan kontrollerade Donbass är en smal sak.

Detta kan man spekulera i, men militära styrkedemonstrationer är också ett sätt att projicera makt för att sätta press på EU, USA och Nato. Det gäller att stå emot. En sak som är säker är att eftergifter för ryska krav uppfattas som svaghet, något som i sin tur inbjuder till ytterligare press.

Om nog verkligen ska vara nog, är ett första steg att skrota det feltänkta Minskavtalet, som bygger på illusionen att Ryssland är en oberoende part i ansträngningarna att finna en lösning på kriget i Ukraina. Kort sagt, lämna Olustiga huset. Det skulle dessutom bli en viktig markering av att Ryssland inte har rätt till en egendefinierad intressesfär och som sådan bidra till säkerheten i Europa.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 20/7 2021.

Read More

Storpolitik bakom norsk Nobelkonflikt

By: admin
13-07-2021
Arktis, Erna Solberg, Kina, Liu Xiaobo, Nobels fredspris, Nobelstiftelsen, Norge, Stortinget

Politisk fars är sällan roligare än att skrattet ofta fastnar i halsen. Så förhåller det sig också med den som utspelats med Nobelstiftelsen i Stockholm, den norska Nobelkommittén i Oslo och det norska Stortinget på scen. Till synes handlar dramatiken om ett stödanslag till fredspriset men det räcker med att skrapa på ytan för att se storpolitiken i det hela. Det saken gäller är det norska Kinasyndromet.

Nobelstiftelsen står för prispengar och festnota för alla Nobelprisen. Fredspriset är dock inte knutet till någon vetenskaplig alma mater som står för ramkostnaderna i samband med korandeprocessen. I stället dras Nobelstiftelsen med dryga kostnader för att hålla i stånd den historiska byggnaden från 1905 som hyser Kommittén, institut och bibliotek. Kostnader som tär på egenkapitalet.

Stiftelsen har velat sälja, dra in mer än 100 miljoner och hyra ett enklare viste. Inte populärt. I stället inledde Nobelkommittén sonderingar med Stortinget om att öka det till biblioteket öronmärkta årliga driftstödet från 1,5 till 8 miljoner NOK. I vanliga fall brukar ju inte några miljoner hit eller dit spela någon roll, men nu utbröt ett akut fall av beröringsångest.

Stortingsförvaltningen klargjorde att en formell hänvändelse till dess presidentskap inte var önskvärd. I stället borde en sådan gå till finansutskottet – och brevet från Nobelkommittén gick i väg. Men inget svar kom. Förklaringen var enkel. Brevet hade av någon anledning inte kommit fram. För att undvika en upprepning lämnade Nobelkommittén i slutet på april in en kopia direkt till Stortingets postcentral med en påklistrad post-it-lapp om att brevet kommit på avvägar. Denna gång kom svar direkt. Frågan borde gå till partigrupperna eller till Stortingets administration.

Stortingspresidenten har förklarat att Nobelkommittén borde agera likt vilken annan aktör som helst som vill ha något från politikerna. Hon och andra har dessutom flaggat för att ett ökat anslag skulle medföra frågor om Nobelkommitténs oberoende (ledamöterna utses av Stortinget men dessa håller sedan avstånd till politiken). Från Fremskrittspartiets sida har man direkt knutit frågan om anslag till risken för att stöta sig med Kina.

Men så blev hela historien avslöjad av Dagens Næringsliv och diskussionen tog en annan riktning. Inför ”hotet” om att även Fredspriset skulle delas ut i Stockholms konserthus – och med hög internationell skamfaktor – vaknade politikerna till liv. De ser nu ut att vilja ta det ansvar som Stortinget påtog sig när man tackade ja till Alfred Nobels testamentsgåva.

Farsens bakomliggande drama går tillbaka till 2010 då fredspriset gick till den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo. Trots att Nobelkommittén är oberoende rasade Kina, och hävdade att det i själva verket var Stortinget som stod bakom valet av pristagare. Det ledde till att Norge – politiskt och ekonomiskt – hamnade i Kinas frysbox. Trots idoga försök att tina upp relationerna skedde detta först efter ett häpnadsväckande norskt knäfall inför diktaturen.

2016 skrev regeringen Erna Solberg under ett avtal som ledde till att Kina började normalisera relationerna. Här slås det bland annat fast att Norge erkänner Kinas politiska system och intressen, och ska avstå från att underminera dem.

I kinesisk press konstaterades att norrmännen hade lärt sig en läxa.
När Liu Xiaobo året efter dog i fängelse hördes inte ett knyst från regeringen. I stället mötte Solberg kritiska frågor med svaret att det är ”en menneskerett for politikere å ha ferie”. Och på den vägen har det varit. Från norsk sida har man legat lågt i rollen som moralisk stormakt. Nu senast var Solberg skeptisk till att Nato för upp Kina på dagordningen.

2013 släpptes Kina in som observatör i Arktiska rådet. 2014 började Kina tala om att etablera sig som en ”polar stormakt” med sikte på en ”arktisk silkesväg”. Kina har satt upp en forskningsstation på Svalbard och visat intresse för att köpa in sig i olönsam gruvdrift. Militärstrategiskt har Arktis stigit i graderna i Kina. I regeringens handlingsprogram från hösten 2020 för Nordområdena finns visserligen Kina med, men det ökade kinesiska intresset för Arktis problematiseras aldrig. Tyngdpunkten ligger i stället på att utveckla samarbetet.

Det får också sägas vara anmärkningsvärt att universitetet i Oslo ingått avtal med Fudan-universitetet (samma universitet som planerar ett campus i Orbáns Ungern) om etableringen av ett gemensamt forskningscentrum. Det uttalade syftet är att ”tjene som en bro og en plattform for å fremme akademisk samarbeid mellom Kina og Europa, mer spesifikt mellom Fudan og universiteter i Europa om temaer av særlig interesse for alle parter”.
Det är symptomatiskt för Kinasyndromet att saken först gick under radarn, men också att universitetet – när det kom kritik – visat noll insikt om hur problematiskt samarbetet är. Kinesiska forskare är ju inte fria.

På plats i Beijing 2017 utropade den dåvarande fiskeriministern ”I love China!” Norge behöver ett omtag i Kinapolitiken – även om det sätter punkt för hoppet om ett frihandelsavtal med Xi Jinping.

Publicerad i Svenska Dagbladet 9/7 2021.

Read More

Huvudsak kolliderar med bisak

By: admin
01-07-2021
Försvarsmakten, Försvarspolitik, Miljöpolitik, Vindkraft

Ännu ett exempel på att Sverige är fredskadat; det var många som drog den slutsatsen efter beskedet att Försvarsmakten inte var välkommen att delta i nationaldagsfirandet i Umeå 2015. Motiveringen gjorde inte saken bättre. Arrangören betonade att ”många nya svenskar kommer från traumatiska förhållanden” och att det därför skulle kunna vara skrämmande att möta svensk militär.

Trots att beslutet ändrades efter den storm av kritik som följde, var det ändå en avslöjande ögonblicksbild som visade hur Försvarsmakten uppfattas av dem som inte gillar försvaret. Men det kan också ses som en avspegling av bristen på synlighet i samhället – under flera decennier av nedrustning och med fokus på internationell insats.

2021 är det svårt att tänka sig ett nytt Umeå. Det betyder inte att Försvarsmakten alltid är välkommen. Intressekonflikterna kring Tofta skjutfält på Gotland är ett exempel. Skärgårdsuppropet i Göteborg är ett annat och utbyggnaden av vindkraft till havs ett tredje.

Och ja, vindkraften behöver byggas ut – både i övergången till fossilfritt och för att möta en starkt ökad efterfrågan på el (samtidigt som kärnkraft obegripligt nog läggs ned). Problemet när det gäller vindkraft till havs är att områden som identifieras som lämpliga väldigt ofta kolliderar med försvarsintresset och så blir det tvärstopp.

I en artikel i SvD är Energimyndigheten, liksom Havs- och Vattenmyndigheten, kritiska till Försvarsmaktens ”vetorätt”. Statliga Vattenfall vill också ha nya regler. Miljöorganisationen Greenpeace menar att ”försvarets intressen inte kan tillåtas gå före allt annat” och att ”det är ironiskt att just försvaret är en av de största bromsklossarna av utbyggnaden, när den viktigaste saken att försvara oss mot just nu är klimatkrisen.”

Intressekonflikter i relation till kommuner, organisationer, företag och enskilda kommer att öka när Försvarsmakten ska bygga ut och återupprätta regementen. I en FOI-rapport om infrastrukturförsörjning under Försvarsmaktens tillväxt 2021–2030 av Maria Ädel, Herman Andersson och Ulf Jonsson staplas problemen på hög. Studien heter Nu är det bråttom! men slutsatsen är att det kommer att ta mer tid än så att genomföra återetableringen.

Processfel är ett skäl. Beslut om var och när regementena skulle återinrättas togs innan det var klart var i de respektive kommunerna som de skulle ligga. Men i grund och botten handlar det om ett utdaterat regelverk.

Med Gotland som exempel påminner man om det som kan kallas bakgårdsproblemet. Det var idel positiva tongångar från Region Gotland inför återetableringen, men när det kom till det praktiska införandet var handlingsstrategin att försöka minimera påverkan. Mot den bakgrunden flaggar studien för att detsamma kan komma att ske i de nu aktuella kommunerna genom att miljötillstånd för skjut- och övningsfält överklagas. Enskilda individer kan förstås också överklaga.

På Gotland tog det fem år från beslut till färdigställanden – och då var omständigheterna ändå gynnsamma. Krävs det detaljplan tar det 1,5 år och blir det överklaganden kan ytterligare ett eller två läggas till. Om Fortifikationsverket ska köpa marken tar det ett år. Krävs det miljötillstånd och det inte kan rundas genom ett verkställighetsförordnande, fortsätter åren att gå (7–10 år från ansökningstillfället). Sak samma om detaljplanarbetet kräver omfattande utredningar.

Slutsatsen i Nu är det bråttom är att det kan ta 8–10 år att återinrätta regementena. Mot den bakgrunden pekar man på behovet att utreda frågan om hur detaljplanering och miljötillstånd ska kunna hanteras på ett sätt som är anpassat till dagens verklighet. Och det är klokt. Försvarsmakten har dock redan lämnat förslag på hur regelverket redan nu skulle kunna verklighetsanpassas. Det borde regeringen – vilken den nu blir – ta fasta på.

Det är mycket som är viktigt men för att påminna om vad saken til syvende og sidst gäller: ”Försvarsmakten försvarar Sveriges frihet, landets intressen, vår frihet och rätt att leva som vi själva väljer.”

Publicerad på KKrV:as blogg Försvar och Säkerhet 28/6 2021.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.